Inlägg publicerade under kategorin Veterinärt

Av Emilia - 8 februari 2009 18:51

Den första kursen, som är ganska lång, vi läste på höstterminen hette Speciell patologi/sjukdomslära och består av föreläsningar och mikroskoperingsövningar. Man går igenom sjukdomar och förändringar i alla kroppens olika organsystem. För att ta ett exempel lärde vi oss hur levern ser ut efter att djuret blivit utsatt för algförgiftning.

Farmakologin är en kurs som jag minns med fasa. Den är rolig eftersom man får lära sig hur ett recept ska skrivas korrekt och för att kunskap om olika läkemedel är högst relevant om man vill jobba kliniskt som veterinär. Det jobbiga är att det är så himla svårt att lära sig alla de olika läkemedelssubstansernas namn, hur de verkar, hur de används samt vilka som inte får användas tillsammans.


Men det kunde ha varit mycket värre - på James Herriots tid (40-talet) blandade alla veterinärer till sina egna läkemedel och på deras examinationer behövde de kunna olika doser utantill (vi kan ta hjälp av FASS vet och miniräknare).


Försöksdjurskunskap
När jag var yngre var jag extremt emot alla former av försöksdjursverksamhet. Nu har jag lärt mig att det inte är så enkelt - ingenting är svart eller vitt (vilket ibland kan vara väldigt jobbigt att förklara för vissa djurägare). Hur som helst, så länge det används försöksdjur måste det finnas en veterinär som ser till att företaget som bedriver verksamheten sköter sig och tänker på djurskyddet. Det jobbas mycket med berikning av försöksdjurens burar utan att det för den sakens skull äventyrar det försök som djuren deltar i. Återigen mycket lagstiftning och formaliteter - alla som vill sätta upp ett försök måste ansöka hos en etisk nämnd och beskriva exakt hur försöket kommer att gå till och varför de vill utföra försöket. Om det har gjorts liknande försök tidigare eller om nämnden anser att försöket inte är relevant att göra samt om det finns lämpliga alternativ så blir det avslag.


Klinisk anatomi

Tillbaka till Asis ochfler dissektionsövningar och anatomistudier. Vi hade en hel häst i kylen - det är tungt att försöka slänga upp ett hästbakben på dissektionsbordet må ni tro! Vi fick även lära oss grundläggande röntgenkunskaper och examen hölls passande nog på Asis i form av en "tipspromenad" - där man fick ett svarspapper och skulle gå runt till olika "stationer" där olika frågor fanns. När läraren ringde i en klocka måste alla flytta fram till nästa fråga så att säga. Frågorna bestod av att titta på röntgenbilder varvat med att kunna namnge olika utpekade anatomiska strukturer på olika djurs kroppsdelar. Till råga på allt hade vi även en muntlig examination i grupp. 


Livsmedelshygien
Jag har hört att anledningen till att behovet av veterinärer en gång i tiden uppstod var för att säkerställa säkra livsmedel för folket. Då boskapspesten härjade dog djuren, människorna förlorade sitt levebröd och svälte. Linné skickade sin lärjunge Peter Hernquist till Frankrike för att studera veterinärmedicin på 1700-talet och det blev sedan han som startade veterinärutbildning i Sverige.

Nåväl, under livsmedelshygienen lär man sig hur det går till på ett slakteri, att det är viktigt att endast friska djur slaktas och används till livsmedel, var i slaktkedjan det finns risk för kontamination av köttet, hur köttet ska förvaras för att inte mikroorganismer ska växa till i farliga mängder, lagstiftning, djurskydd osv. Den andra delen av kursen behandlar ämnet matförgiftningar och då jag gick i 3:an undervisade fortfarande Marie-Louise Danielsson-Tham(ni vet hon från TV 4:as Rent Hus) med stor entusiasm. Salmonella, Campylobacter, Stafylokocker, Listeria och andra spännande matförgiftningsbakterier är viktiga att känna till även om man inte hade tänkt att arbeta inom detta område i framtiden - man kan tillämpa kunskaperna hemma i sitt eget kök.

ANNONS
Av Emilia - 27 januari 2009 11:13

Höstterminen inleddes med kursen Integrativ fysiologi, som ingår i Organens struktur och funktion tillsammans med immunologi och rörelseapparaten. Jag uppskattade den kursen väldigt mycket eftersom den gav en så bra överblick över hur olika organsystem samverkar och hur hela kroppen fungerar. Som attknyta ihop säcken lite.


Rörelseapparaten är en kurs som jag minns med fasa. Det berorsäkertpå att jag tyckerdetärså svårt atttrycka in en massa ord  i huvudet. Under den kursen är man på asis och har dissektioner. Man lär sig alla skelettets delar mycket noggrannt - varje liten knöl och grop på skelettdelarna har latinska namn. Musklerna är en hel vetenskap för sig (anser jag) och man ska kunna vad musklerna heter, exakt var de fäster in på skelettet samt vad de har för uppgift (böjer/sträcker/roterar, för benet utåt/inåt osv). Jag önskar att jag kunde komma ihåg allt det nu eftersom det skulle underlätta något oerhört när man suysslar med t ex hältutredningar (då man behöver veta vilka muskleroch strukturer som påverkas när man klämmer, sträcker, böjer osv). Självklart behöver kman kunna ligament, kärl och nerver också, dvs ännu fler latinska ord. Men just latin är oftast ganska logiskt och minns man inte ett ord kan man oftast lista ut vad något heter - om man bara kan grundorden. Rörelseapparaten avslutades med en muntlig tenta på asis.


Ärligt talat minns jag inte i vilken ordning vi läste kurserna i 2:an, men jag tror att vi hade immunologi (läran om immunförsvaret) efter rörelseapparaten. Återigen hölls undervisningen på BMC. Jag var irriterad eftersom den immunologibok som jag hade beställt (Veterinary Immunology, av Tizard) inte levererades förrän kanske en vecka innan tentan - vilket just då orsakade en del stress och irritation. 


Sedan kommer en kurs som heter allmän sjukdomslära. När jag läste den var den uppdelad i tre delar: allmän mikrobiologi, allmän patologi, speciell mikrobiologi. I stora drag kan jag säga att man lär sig om virus, bakterier och parasiter samt vad som sker vid t ex inflammation och olika sjukdomar i kroppen. Man får lära sig att titta på sjuka organ i mikroskop, vilket också tenteras.


I början av vårterminen hade vi för det mesta bara föreläsningar halva dagen, vilket gjorde att det passade bra för mig att skaffa hund (Elliot!) då.


Under 2:an brukar klassen åka på kryssning till Helsingfors och besöka ett Universitet (?) och bevittna obduktion av människa. Det låter väldigt spännande men i vårt fall fick vi sitta i en föreläsningssal och titta på en TV-skärm där någon lade upp olika organ på ett bord och pekade på olika förändringar (vi fick inte se själva människan). Jag som är så sjösjuk hade inte så trevligt på resan som jag hade hoppats men det var kul att se Helsingfors. 


På vårterminen har vi en kurs som kallas Populationsmedicin. Även den är uppdelad i flera delar som tenteras var för sig: genetik, etologi, statistik, epidemiologi, husdjurshygien. Statistiken var svår och krånglig (tycker jag) men är säkert bra att kunna till framtida examensarbeten eller om man tänker forska. Egentligen är det rätt häftigt att det går att räkna ut om ett resultat är signifikant eller inte. Husdjursgenetik innehöll också en del uträkningar. Etologi är självklart mycket viktigt att kunna när man sysslar med djur - den kunskap som jag har haft mest nytta av är att känna igen sk överslagshandling (tex att ett djur som är väldigt stressat helt plötsligt kan sätta sig ner och tvätta sig). Men ärligt talat har jag lärt mig det mesta jag kan om djurs beteende genom att umgås med djur. När vi hade tenta fick vi samarbeta två och två med olika beteendeproblem hos djur och lämna in förslag på åtgärder (ex en hund som var aggressiv och inte lät ägaren sitta i soffan, vad gör man då?). Husdjurshygien var en kurs som undervisades i vackra Skara. Vi åkte dit med buss och fick bo på vandrarhem, hade föreläsningar på en skola och åkte runt på en rad olika intressanta gårdsbesök: slaktkycklinguppfödning, mjölkkor på en KRAV-gård, grisar och får. Eftersom vi var där precis under våren var landskapet alldeles ljusgrönt och blommor började slå ut - som att vara på semester! Kursen i sig går ut på att lära sig hur olika djurstallar ska vara utformade så att djuren har det så bra som möjligt. Epidemiologi innebär en del matematik och man får lära sig mer om sjukdomsutbrott i större skala.


På sommarlovet efter 2:an hade jag sommarjobb, dels med att ta hand om skolans underbara undervisningshundar och dels som sköterska på stationärvårdsavdelningen på smådjurskliniken. Jag hade tidigare under 2:an gått en kurs som kallas C15, där man får lära sig läkemedelsadministrering - dvs man lär sig att ge sprutor, lägga kanyler, koppla på dropp och får information om olika typer av läkemedel. Den kursne måste man gå om man vill jobba som skötersa innan man har avslutat åk 3. 




 






ANNONS
Av Emilia - 23 januari 2009 16:19

Antagningsbeskedet kom i juli. Jag minns hur jag stod och tvättade en bil på mitt sommarjobb. Det var ett rätt tråkigt jobb om jag ska vara ärlig. Pappa kom dit med brevet från VHS, han kunde inte hålla sig tills jag kommit hem efter jobbet. Jag protesterade högljutt och sa att jag inte ville öppna brevet på jobbet, eftersom jag var övertygad om att jag inte blivit antagen och gärna sköt upp besvikelsen några timmar. Till slut övertalades jag och öppnade brevet, men jag förstod inte orden som stod där. Betydde ”antagen” verkligen att jag hade kommit in?


Första skoldagen, 1:a september 2003, var riktigt nervös. Enligt utskickat schema och information tog jag mig till föreläsningssalen FU26 på SLU i Uppsala. Jag hade aldrig suttit i en så stor sal tidigare. Aulan på gymnasiet var betydligt mindre och hade dessutom inte de där sluttande stolsraderna (biosalongskänsla) med tillhörande uppfällbara skrivunderlägg. Precis som många andra i min klass trodde jag inte att de skulle ropa upp mitt namn, att det hade blivit ett misstag. Men mitt namn ropades upp och jag fick hämta min gröna skylt veterinärstudentskylt. Snacka om lättnad!


Vi fick mycket information av både lärare och äldrekursare första veckan. Klassen var så stor (82 st) och det var så många nya intryck och ansikten (för att inte tala om namn att lära sig!). Att hitta på stora SLU var heller inte det lättaste men det underlättade att samarbeta med andra som såg lika förvirrade och bortkomna ut som en själv (det var bara så jag kunde känna igen mina kursare i början). Föreläsningar varvades med dissektionsövningar och trivselaktiviteter. Andra kvällen var det faddermiddag på kåren. Då får man träffa sin fadder (en veterinärstudent i åk 2) och lära känna denna medan man avnjuter ärtsoppa enligt tradition. Själva vitsen med att ha en fadder är att man får någon som kan svara på eventuella frågor, stötta lite och som kopierar sina tentor till en. Det här med att kopiera tentor är inget fusk alls utan fullständigt vedertaget på utbildningen. Det är skönt att få se hur en tenta är uppbyggd, vilken nivå frågorna ligger på och hur utförliga svar som krävs för att få ett visst antal poäng innan man själv skriver en tenat, kanske för första gången i ens liv. Man kan ju inte räkna med att frågorna bli samma på ens egen tenta dock, så det är bara att lära sig allt. Min fadder har varit världens bästa och vi har varje år träffats hela ”faddersläkten”, dvs jag, min fadder, hennes fadder, hennes fadders fadder osv för att fika och diskutera intressanta saker under utbildningen (inside information t ex om vilka lärare som är stränga och vilka kurser som man bör lägga lite extra krut på alternativt kan ta det lugnt på). Att vårda sin faddersläkt är guld värt!


Första veckan hålls även en stor fest, amoegagasquen, för att hälsa alla nya veterinärstudenter välkomna. Före festen delas klassen in i mindre grupper och man får till uppgift att sätta ihop ett litet spex enligt ett bestämt tema (inte så allvarligt utan mest på skoj för att alla ska få möjlighet att lära känna varandra lite närmare). Sedan spelas alla gruppers spex upp inför  de övriga i klassen (amoebaspexet) samt välkomnande äldrekursare. Bra att känna till då är att publiken ofta får för sig att börja klappa och ropa ”en gång till” efter en speciellt rolig replik eller händelse - och då förväntas man visa upp just den sekvensen igen (eller helst en liknande, lite omgjord, men minst lika rolig version). Ibland ropas det ”på tyska”, vilket för det mesta ignoreras av skådespelarna eftersom detta medför en del besvär för de som inte kan språket. Jag tyckte det här var ganska förvirrande, fast å andra sidan visste jag knappt vad ett spex ens var för något vid den tidpunkten heller. Min grupps uppgift var att sätta ihop ett kort spex (ca 5 min) om hur rangordningen i kohagen görs upp. Det slutade med en frågesport för kor som kallas ”Varför gjorde veterinären så?” (eller något liknande i stil med "Hur gör djur?", det var ju några år sedan). En ko-programledare presenterade en situation i taget för de tävlande korna. Jag minns att en sådan scen innehöll en distriktsveterinär som kom ut på en gård. Bonden hade en ko och klagade över att hon inte mjölkat så bra på sista tiden. Veterinären undersökte kossan (som stod upp med rest huvud, spetsade öron och pigga ögon) och kom fram till att hon nog var obotligt sjuk, inget gick att göra och det vara bara att slakta henne. Sen frågade ko-programledaren de tävlande korna varför veterinären gjorde så. Efter en del vilda gissningar slutade det med att det rätta svaret skulle vara: ”Han är amoeba!”. Jag spelade ko-publik och klappade händer vid rätt svar och buade (=muade) när någon av de tävlande svarade fel. Rätta svaret på alla frågor var just ”Han är amoeba!” och den vinnande kossan vann äran och titeln som högst i rang bland korna i hagen underkommande betessäsong.


Amoeba är man under hela sitt första år på veterinärprogrammet, dvs en lågt stående livsform. Själva sittningen på amoebagasguen är alltid väldigt trevlig och stämningsfull. Man sitter klassvis vid långbord och äter mycket god mat och sjunger sånger.


Första kursen vi läste i 1:an var Grundkurs i anatomi. Jag minns att jag kände mig lite bortkommen på första övningen då vi dissekerade en mus (eller var det råtta?) på ASIS (anatomens dissektionsbyggnad). ASIS är en ganska märkvärdig byggnad egentligen. Direkt när man kommer in i entrén finns en trappa ner i en mörk källare med en högst intressant doft. I källaren finns även olika rum med hyllor, skåp och lådor på golven med skelettdelar och annat spännande att studera. Efter att ha bytt om till vit rock och gummistövlar går man upp för en trappa till själva dissektionsvåningen där det finns två demonstrationssalar (storan och lillan) samt ett x antal rum med kaklade väggar och rostfritt bord med tillhörande pallar. Jag pendlade från Enköping till Uppsala med buss varje dag och minns hur trött jag var under de första veckorna när jag satt uppe sent på kvällarna och försökte få ordning på föreläsningsanteckningar, förstå den engelska studielitteraturen (Textbook of Veterinary Anatomy av Dyce mfl) samt alla nya latinska ord som vi skulle lära oss. Jag hade köpte en bra uppslagsbok (Saunders Comprehensive Veterinary Dictionary) där alla fackord fick en förklaring och det underlättade lite, även om det tog en hel evighet att slå upp vartannat ord i boken. Det var innan jag hade lärt mig att t ex tissue betyder vävnad och kindey är njure. Vi var indelade i mindre sk basgrupper under första året. Undervisningen skedde enligt principen PBL (problembaserad inlärning) och gick utpå att vi med hjälp av en handledare fick problem att lösa och själva fick komma på vad vi behövde lära oss för att lösa problemet (t ex att vi behövde lära oss digestionsorganens anatomi till nästa basgruppsmöte). Grundkursen i anatomi avslutas med en muntlig tenta på ASIS samt en skriftlig tenta, som alla var väldigt uppjagade för innan men som sedan inte visade sig vara så farlig som alla hade trott.


Den andra kursen vi läste under första året var Biomedicinsk baskurs (BMB) på BMC i Uppsala. BMC är förmodligen ännu mer märkvärdig än ASIS. Där utbildas många olika studenter och det forskas massor. Attlärasig hitta bland alla BMC's korridorer, trappor och källargångar tar förmodligen ungefär 10 år. Under den här kursen får man lära sig de allra minsta beståndsdelarna i kroppen. Cellen och alla dess små organeller tas upp mycket noggrannt och utförligt, därefter går man vidare ner på DNA-nivå för att sen avsluta med metabolismen med alla spännande enzymer i citronsyracykeln, glukoneogenesen och B-oxidationen. För första gången i mittliv fick jag lära mig att använda ett mikroskopoch att kunna urskilja olika typer av celler i organpreparat. Nr 54 colon killing är en riktig klassiker! Jag måste nog erkänna att jag stundtals under denna kurs inte riktigt kunde se ljuset i tunneln och undrade varför i hela världen jag behövde kunna allt detta så himla detaljerat. Nu långt senare förstår jag att det minsann finns många situationer (fler än man kanske kan tro) där dessa kunskaper kommer mycket väl till pass och faktiskt är viktigt att lära sig med tanke på hur bred veterinärutbildningen är. Även under denna kurs tillämpades basgruppsmöten och PBL. I februari var de flesta oroliga och nervösa inför den stora BMB-tentan som tog många timmar att skriva.


Gissa vad glad jag var att få komma tillbaka till ASIS för fler dissektioner och djupare kunskaper om anatomi och fysiologi under OSF-kursen (organens struktur och funktion) på våren. Döda djur är ju trots allt fortfarande djur även om de för det mesta dissekerades ner till oigenkännlighet - allt för att framtida veterinärer ska ha ingående kunskaper i hur djurkroppen fungerar ochser ut på insidan. Efter grundkursen i anatomi skulle nu alla organsystem läras in ännu noggrannare, vilket medförde fler latinska ord och uttryck. Luktsinnet sattes på hårda prov varteftersom tiden gick, vårsolen började titta in genom fönstren och värmde upp alla organ och djurkroppar som så noggrannt studerades, kyldes och återanvändes många gånger om till de flestas belåtenhet. När det kom in en hel  get (död såklart) var lyckan total - tänk vilken tur att få se hur alla organ ser ut inuti en liten idisslare! Sista veckan innan den muntliga tentan var lite besvärande då jag fortfarande pendlade med buss varje dag och för det mesta fick dela sittplats med någon mycket mer väldoftande än jag i rusningstrafiken. Ett knep att ta till för egen del är att köpa pepparmintsolja att smeta på under näsan för att maskera de delikata ASIS-ångorna. Jag har även hört att kletiga halstabletter kan framkalla samma resultat, men att det då kan bli något mer färgglatt på överläppen (typ mintblått).


Varje år hålls också en del andra sittningar såsom:

* Sångboksmiddagen: lite mer uppklädd sittning där den som inte har en sångbok kan införskaffa en sådan. Man lär sig att skåla på rätt sätt och sjunger många sånger.


* Then Glada Phlugans Phest: Är en stor fest för alla veterinärer i Sverige.Den går av stapeln vartannatåri samband med veterinärkongressen och är en riktig höjdpunkt! 


* Återbjudningen: Här ges amoeborna chans att bjuda tillbaka till de äldrekursare i åk 2 och 3 som hade hand om inspark och faddermiddag. Den här festen har alltid ett tema och vår klass hade temat "after ski", vilket gjorde att många hade skidutstyrsel eller annat vintrigt på sig. Självklart ska även maten och dekorationerna matcha temat. 


* Natt-O: föregås av en spännande natt-orientering med glögg som serveras vid olika ställen längs en upplyst bana på Ultuna. Sittningen hör till de roligaste på året och veterinärbandet Prime Eight brukar spela på kåren efteråt - det brukar bli svettigt och en del skavsår under den kvällen.


* Midvinterblot: Vikingafest där det bl a äts helstekt gris utan bestick.

 

* Viltmiddagen: Som namnet säger serveras något vilt på sittningen.


I slutet av vårterminen anordnar amoebaklassen ett sk amoebaspex, vilket brukar innehålla roliga händelser från det första året, parodier på lärarna och en massa internskämt. 


Detta var då första delen i följetongen om min upplevelse av veterinärprogrammet. Jag hade inte tänkt skriva så här mycket, men det är härligt att tänka tillbaka och minnas hur det var då för 6 år sedan. Jag ska försöka gå vidare till åk 2 så småningom.





Av Emilia - 22 januari 2009 16:09

SAMPER

Samper har under ca en månads tid haft problem med bakbenen. Det började med att jag märkte att han ville gå bakom mig mer än vanligt under promenader och att han fick svårt att hoppa upp i t ex bilen. Inget känt trauma. Han går också med rumpan ännu mera in under sig än normalt (han är ju trots allt vinthund) och kanske lite mer bredbent med bakbenen. Jag kände själv igenom honom och tyckte att han ömmade från vänster knä men kanske också någon annanstans (det är så himla svårt att undersöka sin egen hund och försöka vara objektiv). Behandling med Rimadyl sattes in och han har fått ta det lugnt i två veckor. Blev lite bättre på smärtlindringen men inte helt bra och förra veckan började han matvägra så jag slutade med medicinen (eftersom den kan vara lite elak mot magen och i värsta fall orsaka magsår).


Imorse hade jag en tid inbokad på ortopedi-mottagningen på jobbet. Först träffade vi de trevliga studenterna som tog anamnes och gjorde klinisk undersökning samt tittade på Sampers rörelser i korridoren. Därefter kom veterinären och undersökte Samper. Efter att han hade skrittat sakta i korridoren kom man fram till att han inte sträcker ut vänster bak lika mycketsom höger bak och att han "vrider/knickar" till i hasen/knät då han går samt avlastar de mediala tårna på båda bakbenen. Då hon kände igenom honom ömmade han vid maximal böjning av proximala falanglederna på 2:a tån på båda baktassarna. Dessutom ömmade han vid palpation runt vänster knä, vidmuskelinfästningen. Det sättet han ömmade i tårna gjorde att veterinären misstänkte att hans sesamoidben kunde vara skadade (panik!) och därför besälldes röntgen. Som tur var visade röntgenbilderna inga förändringar (sesamoidbensfrakturer är annars mycket besvärliga att behandla). Medan Samper fortfarande var sederad undersöktes hans knän för att utesluta korsbandsskador men de var normala. Efter en stunds funderande kom ortopedveterinären fram till att smärtan förmodligen kom från musklerna (han var också spänd i sina gastrocnemiusmuskler) så det kan hända att han har sträckt sig. Tåsmärtan skulle kunna vara sekundär. Hon är så himla duktig och kan alla muskler, senor, ligament och nerver utan och innan! Jag kommer nog aldrig att lära mig den fingertoppskänslan. Nu är det långsamma koppelpromenader och Rimadyl som gäller i 14 dagar. Om han inte blir bättre då får vi fortsätta utreda.


JOBBET

För övrigt har jag påbörjat min allra första vecka på jobbet som "riktig" veterinär. Det har inte varit en dans på rosor direkt. Första dagen var de så snälla att ha en extra akutveterinär som hade hand om studenterna största delen av tiden, vilket resulterade i att jag bara hade TVÅ patienter på hela förmiddagen. Att gå sysslolös gör mig nervös! På eftermiddagen fick jag följa med in på operation för att lära mig hur man opererar bort livmoder på hund. Eftersom även mjälten skulle tas bort var det lite ont om tid, men jag fick i alla fall ta mig in i buken, lära mig hur diatermin fungerar och ligera av ett äggstockskrös innan den andra veterinären tog över för att skynda på det hela lite - mjukstart med andra ord. Sen fick jag hålla i mjälten och även ligera av ett par mjältkärl, så nu har jag sett en mjältextirpation också!


Andra dagen var superlugn på förmiddagen med bara TVÅ patienter då också på akuten. Då hade jag hand om studenterna helt själv och det märks att det inte är långt kvar till deras tenta - de är jätteduktiga! Svåra frågor ställer de och jag kan knappt svara på någonting känns det som. På eftermiddagen frågade chefen om jag kunde jobbaöver till kl 20 eftersom kvällsveterinären var sjuk. Jag har ju som bekant svårt att säga nej och så blev det. Vilken hysteri! På eftermiddagen ramlade det in flera jättesjuka patienter samtidigt, som alla krävde omedelbar undersökning. Studenterna ryckte i mig från olika håll och ville att jag skulle komma till just deras patienter direkt, djurägarna var med inne på akuttorget vilket också tar sin tid och det låg sjuka djur i varenda hörn på intensivvårdsavdelningen, så att nästan alla syrgasuttag var upptagna. Som tur var stannade två av dagveterinärerna kvar och hjälpte mig, men det var i alla fall som i ett avsnitt av Cityakuten (tänk om jag hade varit ensam!). Jag blev kvar på jobbet till kl 23, gick med näsan före in i en öppen dörr på väg till omklädningsrummet så att den blev svullen och öm, kände mig yr och svag pga lågt blodsocker och när jag väl släpat mig hem och kom i säng på kvällen hade jag fortfarande sån hjärtklappning att jag inte kunde somna på 3 timmar. Sen upp igen kl 7 för en ny dag och nya tag. Puh!


Jag ska snart till jobbet igen och gå ett nattpass. Då kommer jag vara helt ensam på smådjurskliniken och även ha ansvar för de patienter som ligger inne. Lite nervöst.


Jag tror att allt är en vanesak och hoppas att det inte alltid kommer att kännas så här stressigt. Mycket av stressen bottnar i att jag inte känner att jag kan tillräckligt mycket - och det är ju något som går att åtgärda i alla fall.


Sen till något roligt. Jag har fått ett önskemål om att skriva en sammanfattning över åren på veterinärutbildningen. Det ska jag göra också, inom en snar framtid förhoppningsvis.



Av Emilia - 13 januari 2009 10:40

Den lyckligaste dagen i mitt liv!

Morgonenden 10 januari tillbringades hos min trevliga frisör som gjorde en helt fantastisk håruppsättning på mig, precis så som jag ville ha det. Därefter åkte jag och Henke hem för att fixa till det sista (dvs kläder och i mitt fall smink). En taxi skjutsade in oss till Uppsala Universitet och jag träffade klassen för fotografering.Strax före kl 14 fylldes aulan av alla släktingar, vänner och andra som kommit för att titta på Infinitus (vårt klassnamn) examensceremoni.

Till trumpeter tågade vi in två och två, bakom VMF's standar.  Fotoblixtarna bländade och tårar torkades bort. Det hölls tal och visades filmer från våra tidigare spex. Det hela avslutades med den nervösa diplomutdelningen där man en i taget blev uppropad på scenen (medan någon läste en vers om en), gå fram till inspektorn, ta emot diplomet (med vänster hand), skaka hand (med höger hand), niga, vända sig mot publiken och niga igen, för att sedan gå och ställa sig tillsammans med övriga kursare (numera kollegor). Jag snubblade inte som jag hade befarat innan. Innan ceremonin började hade jag faktiskt snubblat i trappan en gång och fastnat med klacken i klänningsfållen två gånger. Medan vi stod där visades ett bildspel med sorglig musik från alla år på utbildningen.

 Efter diplomutdelningen.


Ja, sen skulle vi till trumpeter gå, två och två, ut ur aulan också. Även det gick utan större olägenheter (men den nedrans sjalen ville inte ligga kvar på axlarna). Utanför blev det mingel med släkt och vänner, med champagne och tilltugg. Jag är så glad att så många var där och tittade på mig. Mormor hävdade objektivt att jag minsann var den finaste av dem alla och pappa sa att han var stoltast i hela världen. Jag blir så rörd!


 

Jag och min fina mormor


 

Jag och Henke i högtidskläder


 

Jag och Kerstin


 

Maria, Josefine, jag och Marie



Efter minglet ställde alla upp sig för att gå fackeltåg till Uppsala slott.


Bal på slottet


Jag och Henke, som är nöjd efter maten.


På slottet hölls fler tal och Ultuna drängar (manskör) underhöll med sång.  Efter middagen fick vi gå en trappa upp för att dricka te och avec. Kvällen avslutades med dans (i vårt fall hellre än bra). Jag frågade Henke om han visste hur vi skulle dansa ochfick till svar: Det är väl bara att göra som alla andra.


Jag har fortfarande inte förstått att jag är färdig. Och jag undviker att tänka på alla kompisar som jag inte längre kommer att träffa varje dag, kanske inte ens en gång om året, längre. Jag kommer sakna er så enormt mycket!



Mina egna planer för 2009


* Nu vara ledig en vecka


* 19 januari: påbörja mitt 6 månader långa vikariat på smådjurskliniken på Universitetsdjursjukhuset. Det finns otroligt mycket att lära sig och jag känner mig nervös över de veterinärstudenter som jag kommer att få "undervisa".


* Köpa och flytta till hus på landet (hoppas hoppas)


Av Emilia - 21 juli 2008 17:23

Ledig från jobbet idag, vilket passade bra för ex-jobbande istället. Jag hade tur med vädret också (regn) eftersom jag får som mest gjort när det regnar. Jag begav mig alltså till den stora staden i söder med tåget. Det är så mysigt att åka tåg! Fast ännu bättre skulle det nog vara om de gamla vagnarna med kupéer fanns kvar! (Blir smått nostalgisk.)

Att ta mig till T-centralen gick bra, likaså att hitta rätt pendeltåg ut till Spånga. Miriam (som jobbar på kliniken jag skulle besöka) hade givit mig världens lättaste vägbeskrivning "ta till vänster och följ stora vägen, kliniken ligger på vänster sida". Det kunde jag t o m komma ihåg utantill! Sagt och gjort, jag steg av pendeltåget, gick över stora vägen och följde den till vänster. Efter si sådär en km kom jag till en rondell och mitt gatnamn upphörde att finnas! Med onda aningar ringde jag till Henke och bad honom ta upp en karta på Eniro - jajamensan, jag hade gått åt helt fel håll! Glömde fråga Miriam innan om man skulle stå med ryggen åt stationen och ta vänster (mest logiskt så härnär jag tänker efter) eller om man skulle ha den framför sig. Till på köpet regnade det! Så det blev ingen vidare glamorös entré jag gjorde när jag till slut kom fram: svettig och nedregnad (trots paraply). Men resten av besöket förlöpte väl. Jag fick ihop mina patienter och fick dessutom se mig omkring lite på Miriams jobb. Hemresan gick bra och jag roade mig med att tjuvlyssna på mina medpassagerares samtal (luften är fri!).


Nu har jag bakat 4 olika sorters focaccia som jag och Henke ska mumsa på ikväll! 

Av Emilia - 7 juli 2008 18:22

Jag hade nyss skrivit ett jättebra blogginlägg men det försvann. Och det var inte mitt fel, om ni förstår vad jag menar.


Nåväl, för att göra en lång historia kort. Jag har nyligen läst två böcker av Agatha Christie: Mannen i brunt och De fyra stora. Läsvärda klassiska Christies.

 


Jag väntar på ett bokpaket från Adlibris med senaste Isabel Dalhousie-boken "Rätt inställning till regn" och "De små omständigheternas hus", av Alexander McCall Smith. Jag gillar att hans huvudpersoner är medelålders, vänliga, kloka kvinnor.


Jag är även nyfiken på författaren Elizabeth Peters som verkar skriva romaner om Egypten. Har sett hennes böcker på engelska, med fina omslag (samma illustratör som till Damernas detektivbyrå)! Ja, jag hävdar bestämt att man läser med ögonen!


Vidare har jag haft hand om dåliga patienter idag som intensivvårdsveterinär. Tema hemostasrubbningar.Förra veckan var jag med vid ett misslyckat återupplivningsförsök av en hund som satt en boll i halsen. Fick då lära mig ordspråket: If it's dead, you can't make it any deader. Absolut tänkvärt i den här verksamheten. Imorgon ska jag vara på operation så jag ska läsa på ikväll. Tänkte även baka en cheesecake och försöka övertala Henke att titta på film ikväll. Det är perfekt filmväder nu!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se