Antagningsbeskedet kom i juli. Jag minns hur jag stod och tvättade en bil på mitt sommarjobb. Det var ett rätt tråkigt jobb om jag ska vara ärlig. Pappa kom dit med brevet från VHS, han kunde inte hålla sig tills jag kommit hem efter jobbet. Jag protesterade högljutt och sa att jag inte ville öppna brevet på jobbet, eftersom jag var övertygad om att jag inte blivit antagen och gärna sköt upp besvikelsen några timmar. Till slut övertalades jag och öppnade brevet, men jag förstod inte orden som stod där. Betydde ”antagen” verkligen att jag hade kommit in?

Första skoldagen, 1:a september 2003, var riktigt nervös. Enligt utskickat schema och information tog jag mig till föreläsningssalen FU26 på SLU i Uppsala. Jag hade aldrig suttit i en så stor sal tidigare. Aulan på gymnasiet var betydligt mindre och hade dessutom inte de där sluttande stolsraderna (biosalongskänsla) med tillhörande uppfällbara skrivunderlägg. Precis som många andra i min klass trodde jag inte att de skulle ropa upp mitt namn, att det hade blivit ett misstag. Men mitt namn ropades upp och jag fick hämta min gröna skylt veterinärstudentskylt. Snacka om lättnad!

Vi fick mycket information av både lärare och äldrekursare första veckan. Klassen var så stor (82 st) och det var så många nya intryck och ansikten (för att inte tala om namn att lära sig!). Att hitta på stora SLU var heller inte det lättaste men det underlättade att samarbeta med andra som såg lika förvirrade och bortkomna ut som en själv (det var bara så jag kunde känna igen mina kursare i början). Föreläsningar varvades med dissektionsövningar och trivselaktiviteter. Andra kvällen var det faddermiddag på kåren. Då får man träffa sin fadder (en veterinärstudent i åk 2) och lära känna denna medan man avnjuter ärtsoppa enligt tradition. Själva vitsen med att ha en fadder är att man får någon som kan svara på eventuella frågor, stötta lite och som kopierar sina tentor till en. Det här med att kopiera tentor är inget fusk alls utan fullständigt vedertaget på utbildningen. Det är skönt att få se hur en tenta är uppbyggd, vilken nivå frågorna ligger på och hur utförliga svar som krävs för att få ett visst antal poäng innan man själv skriver en tenat, kanske för första gången i ens liv. Man kan ju inte räkna med att frågorna bli samma på ens egen tenta dock, så det är bara att lära sig allt. Min fadder har varit världens bästa och vi har varje år träffats hela ”faddersläkten”, dvs jag, min fadder, hennes fadder, hennes fadders fadder osv för att fika och diskutera intressanta saker under utbildningen (inside information t ex om vilka lärare som är stränga och vilka kurser som man bör lägga lite extra krut på alternativt kan ta det lugnt på). Att vårda sin faddersläkt är guld värt!

Första veckan hålls även en stor fest, amoegagasquen, för att hälsa alla nya veterinärstudenter välkomna. Före festen delas klassen in i mindre grupper och man får till uppgift att sätta ihop ett litet spex enligt ett bestämt tema (inte så allvarligt utan mest på skoj för att alla ska få möjlighet att lära känna varandra lite närmare). Sedan spelas alla gruppers spex upp inför  de övriga i klassen (amoebaspexet) samt välkomnande äldrekursare. Bra att känna till då är att publiken ofta får för sig att börja klappa och ropa ”en gång till” efter en speciellt rolig replik eller händelse - och då förväntas man visa upp just den sekvensen igen (eller helst en liknande, lite omgjord, men minst lika rolig version). Ibland ropas det ”på tyska”, vilket för det mesta ignoreras av skådespelarna eftersom detta medför en del besvär för de som inte kan språket. Jag tyckte det här var ganska förvirrande, fast å andra sidan visste jag knappt vad ett spex ens var för något vid den tidpunkten heller. Min grupps uppgift var att sätta ihop ett kort spex (ca 5 min) om hur rangordningen i kohagen görs upp. Det slutade med en frågesport för kor som kallas ”Varför gjorde veterinären så?” (eller något liknande i stil med "Hur gör djur?", det var ju några år sedan). En ko-programledare presenterade en situation i taget för de tävlande korna. Jag minns att en sådan scen innehöll en distriktsveterinär som kom ut på en gård. Bonden hade en ko och klagade över att hon inte mjölkat så bra på sista tiden. Veterinären undersökte kossan (som stod upp med rest huvud, spetsade öron och pigga ögon) och kom fram till att hon nog var obotligt sjuk, inget gick att göra och det vara bara att slakta henne. Sen frågade ko-programledaren de tävlande korna varför veterinären gjorde så. Efter en del vilda gissningar slutade det med att det rätta svaret skulle vara: ”Han är amoeba!”. Jag spelade ko-publik och klappade händer vid rätt svar och buade (=muade) när någon av de tävlande svarade fel. Rätta svaret på alla frågor var just ”Han är amoeba!” och den vinnande kossan vann äran och titeln som högst i rang bland korna i hagen underkommande betessäsong.

Amoeba är man under hela sitt första år på veterinärprogrammet, dvs en lågt stående livsform. Själva sittningen på amoebagasguen är alltid väldigt trevlig och stämningsfull. Man sitter klassvis vid långbord och äter mycket god mat och sjunger sånger.

Första kursen vi läste i 1:an var Grundkurs i anatomi. Jag minns att jag kände mig lite bortkommen på första övningen då vi dissekerade en mus (eller var det råtta?) på ASIS (anatomens dissektionsbyggnad). ASIS är en ganska märkvärdig byggnad egentligen. Direkt när man kommer in i entrén finns en trappa ner i en mörk källare med en högst intressant doft. I källaren finns även olika rum med hyllor, skåp och lådor på golven med skelettdelar och annat spännande att studera. Efter att ha bytt om till vit rock och gummistövlar går man upp för en trappa till själva dissektionsvåningen där det finns två demonstrationssalar (storan och lillan) samt ett x antal rum med kaklade väggar och rostfritt bord med tillhörande pallar. Jag pendlade från Enköping till Uppsala med buss varje dag och minns hur trött jag var under de första veckorna när jag satt uppe sent på kvällarna och försökte få ordning på föreläsningsanteckningar, förstå den engelska studielitteraturen (Textbook of Veterinary Anatomy av Dyce mfl) samt alla nya latinska ord som vi skulle lära oss. Jag hade köpte en bra uppslagsbok (Saunders Comprehensive Veterinary Dictionary) där alla fackord fick en förklaring och det underlättade lite, även om det tog en hel evighet att slå upp vartannat ord i boken. Det var innan jag hade lärt mig att t ex tissue betyder vävnad och kindey är njure. Vi var indelade i mindre sk basgrupper under första året. Undervisningen skedde enligt principen PBL (problembaserad inlärning) och gick utpå att vi med hjälp av en handledare fick problem att lösa och själva fick komma på vad vi behövde lära oss för att lösa problemet (t ex att vi behövde lära oss digestionsorganens anatomi till nästa basgruppsmöte). Grundkursen i anatomi avslutas med en muntlig tenta på ASIS samt en skriftlig tenta, som alla var väldigt uppjagade för innan men som sedan inte visade sig vara så farlig som alla hade trott.

Den andra kursen vi läste under första året var Biomedicinsk baskurs (BMB) på BMC i Uppsala. BMC är förmodligen ännu mer märkvärdig än ASIS. Där utbildas många olika studenter och det forskas massor. Attlärasig hitta bland alla BMC's korridorer, trappor och källargångar tar förmodligen ungefär 10 år. Under den här kursen får man lära sig de allra minsta beståndsdelarna i kroppen. Cellen och alla dess små organeller tas upp mycket noggrannt och utförligt, därefter går man vidare ner på DNA-nivå för att sen avsluta med metabolismen med alla spännande enzymer i citronsyracykeln, glukoneogenesen och B-oxidationen. För första gången i mittliv fick jag lära mig att använda ett mikroskopoch att kunna urskilja olika typer av celler i organpreparat. Nr 54 colon killing är en riktig klassiker! Jag måste nog erkänna att jag stundtals under denna kurs inte riktigt kunde se ljuset i tunneln och undrade varför i hela världen jag behövde kunna allt detta så himla detaljerat. Nu långt senare förstår jag att det minsann finns många situationer (fler än man kanske kan tro) där dessa kunskaper kommer mycket väl till pass och faktiskt är viktigt att lära sig med tanke på hur bred veterinärutbildningen är. Även under denna kurs tillämpades basgruppsmöten och PBL. I februari var de flesta oroliga och nervösa inför den stora BMB-tentan som tog många timmar att skriva.

Gissa vad glad jag var att få komma tillbaka till ASIS för fler dissektioner och djupare kunskaper om anatomi och fysiologi under OSF-kursen (organens struktur och funktion) på våren. Döda djur är ju trots allt fortfarande djur även om de för det mesta dissekerades ner till oigenkännlighet - allt för att framtida veterinärer ska ha ingående kunskaper i hur djurkroppen fungerar ochser ut på insidan. Efter grundkursen i anatomi skulle nu alla organsystem läras in ännu noggrannare, vilket medförde fler latinska ord och uttryck. Luktsinnet sattes på hårda prov varteftersom tiden gick, vårsolen började titta in genom fönstren och värmde upp alla organ och djurkroppar som så noggrannt studerades, kyldes och återanvändes många gånger om till de flestas belåtenhet. När det kom in en hel  get (död såklart) var lyckan total - tänk vilken tur att få se hur alla organ ser ut inuti en liten idisslare! Sista veckan innan den muntliga tentan var lite besvärande då jag fortfarande pendlade med buss varje dag och för det mesta fick dela sittplats med någon mycket mer väldoftande än jag i rusningstrafiken. Ett knep att ta till för egen del är att köpa pepparmintsolja att smeta på under näsan för att maskera de delikata ASIS-ångorna. Jag har även hört att kletiga halstabletter kan framkalla samma resultat, men att det då kan bli något mer färgglatt på överläppen (typ mintblått).

Varje år hålls också en del andra sittningar såsom:

* Sångboksmiddagen: lite mer uppklädd sittning där den som inte har en sångbok kan införskaffa en sådan. Man lär sig att skåla på rätt sätt och sjunger många sånger.

* Then Glada Phlugans Phest: Är en stor fest för alla veterinärer i Sverige.Den går av stapeln vartannatåri samband med veterinärkongressen och är en riktig höjdpunkt! 

* Återbjudningen: Här ges amoeborna chans att bjuda tillbaka till de äldrekursare i åk 2 och 3 som hade hand om inspark och faddermiddag. Den här festen har alltid ett tema och vår klass hade temat "after ski", vilket gjorde att många hade skidutstyrsel eller annat vintrigt på sig. Självklart ska även maten och dekorationerna matcha temat. 

* Natt-O: föregås av en spännande natt-orientering med glögg som serveras vid olika ställen längs en upplyst bana på Ultuna. Sittningen hör till de roligaste på året och veterinärbandet Prime Eight brukar spela på kåren efteråt - det brukar bli svettigt och en del skavsår under den kvällen.

* Midvinterblot: Vikingafest där det bl a äts helstekt gris utan bestick.

* Viltmiddagen: Som namnet säger serveras något vilt på sittningen.

I slutet av vårterminen anordnar amoebaklassen ett sk amoebaspex, vilket brukar innehålla roliga händelser från det första året, parodier på lärarna och en massa internskämt. 

Detta var då första delen i följetongen om min upplevelse av veterinärprogrammet. Jag hade inte tänkt skriva så här mycket, men det är härligt att tänka tillbaka och minnas hur det var då för 6 år sedan. Jag ska försöka gå vidare till åk 2 så småningom.