SAMPER

Samper har under ca en månads tid haft problem med bakbenen. Det började med att jag märkte att han ville gå bakom mig mer än vanligt under promenader och att han fick svårt att hoppa upp i t ex bilen. Inget känt trauma. Han går också med rumpan ännu mera in under sig än normalt (han är ju trots allt vinthund) och kanske lite mer bredbent med bakbenen. Jag kände själv igenom honom och tyckte att han ömmade från vänster knä men kanske också någon annanstans (det är så himla svårt att undersöka sin egen hund och försöka vara objektiv). Behandling med Rimadyl sattes in och han har fått ta det lugnt i två veckor. Blev lite bättre på smärtlindringen men inte helt bra och förra veckan började han matvägra så jag slutade med medicinen (eftersom den kan vara lite elak mot magen och i värsta fall orsaka magsår).

Imorse hade jag en tid inbokad på ortopedi-mottagningen på jobbet. Först träffade vi de trevliga studenterna som tog anamnes och gjorde klinisk undersökning samt tittade på Sampers rörelser i korridoren. Därefter kom veterinären och undersökte Samper. Efter att han hade skrittat sakta i korridoren kom man fram till att han inte sträcker ut vänster bak lika mycketsom höger bak och att han "vrider/knickar" till i hasen/knät då han går samt avlastar de mediala tårna på båda bakbenen. Då hon kände igenom honom ömmade han vid maximal böjning av proximala falanglederna på 2:a tån på båda baktassarna. Dessutom ömmade han vid palpation runt vänster knä, vidmuskelinfästningen. Det sättet han ömmade i tårna gjorde att veterinären misstänkte att hans sesamoidben kunde vara skadade (panik!) och därför besälldes röntgen. Som tur var visade röntgenbilderna inga förändringar (sesamoidbensfrakturer är annars mycket besvärliga att behandla). Medan Samper fortfarande var sederad undersöktes hans knän för att utesluta korsbandsskador men de var normala. Efter en stunds funderande kom ortopedveterinären fram till att smärtan förmodligen kom från musklerna (han var också spänd i sina gastrocnemiusmuskler) så det kan hända att han har sträckt sig. Tåsmärtan skulle kunna vara sekundär. Hon är så himla duktig och kan alla muskler, senor, ligament och nerver utan och innan! Jag kommer nog aldrig att lära mig den fingertoppskänslan. Nu är det långsamma koppelpromenader och Rimadyl som gäller i 14 dagar. Om han inte blir bättre då får vi fortsätta utreda.

JOBBET

För övrigt har jag påbörjat min allra första vecka på jobbet som "riktig" veterinär. Det har inte varit en dans på rosor direkt. Första dagen var de så snälla att ha en extra akutveterinär som hade hand om studenterna största delen av tiden, vilket resulterade i att jag bara hade TVÅ patienter på hela förmiddagen. Att gå sysslolös gör mig nervös! På eftermiddagen fick jag följa med in på operation för att lära mig hur man opererar bort livmoder på hund. Eftersom även mjälten skulle tas bort var det lite ont om tid, men jag fick i alla fall ta mig in i buken, lära mig hur diatermin fungerar och ligera av ett äggstockskrös innan den andra veterinären tog över för att skynda på det hela lite - mjukstart med andra ord. Sen fick jag hålla i mjälten och även ligera av ett par mjältkärl, så nu har jag sett en mjältextirpation också!

Andra dagen var superlugn på förmiddagen med bara TVÅ patienter då också på akuten. Då hade jag hand om studenterna helt själv och det märks att det inte är långt kvar till deras tenta - de är jätteduktiga! Svåra frågor ställer de och jag kan knappt svara på någonting känns det som. På eftermiddagen frågade chefen om jag kunde jobbaöver till kl 20 eftersom kvällsveterinären var sjuk. Jag har ju som bekant svårt att säga nej och så blev det. Vilken hysteri! På eftermiddagen ramlade det in flera jättesjuka patienter samtidigt, som alla krävde omedelbar undersökning. Studenterna ryckte i mig från olika håll och ville att jag skulle komma till just deras patienter direkt, djurägarna var med inne på akuttorget vilket också tar sin tid och det låg sjuka djur i varenda hörn på intensivvårdsavdelningen, så att nästan alla syrgasuttag var upptagna. Som tur var stannade två av dagveterinärerna kvar och hjälpte mig, men det var i alla fall som i ett avsnitt av Cityakuten (tänk om jag hade varit ensam!). Jag blev kvar på jobbet till kl 23, gick med näsan före in i en öppen dörr på väg till omklädningsrummet så att den blev svullen och öm, kände mig yr och svag pga lågt blodsocker och när jag väl släpat mig hem och kom i säng på kvällen hade jag fortfarande sån hjärtklappning att jag inte kunde somna på 3 timmar. Sen upp igen kl 7 för en ny dag och nya tag. Puh!

Jag ska snart till jobbet igen och gå ett nattpass. Då kommer jag vara helt ensam på smådjurskliniken och även ha ansvar för de patienter som ligger inne. Lite nervöst.

Jag tror att allt är en vanesak och hoppas att det inte alltid kommer att kännas så här stressigt. Mycket av stressen bottnar i att jag inte känner att jag kan tillräckligt mycket - och det är ju något som går att åtgärda i alla fall.

Sen till något roligt. Jag har fått ett önskemål om att skriva en sammanfattning över åren på veterinärutbildningen. Det ska jag göra också, inom en snar framtid förhoppningsvis.