Var på Amoebaspex igår. Amoebor = ettorna här på veterinärprogrammet. Alla ettor kallas amoebor tills de kommer till sitt andra år och får välja ett klassnamn själva. Vår klass heter Infinitus t ex. Nåväl, ettorna gör alltid ett spex på våren och det handlar i regel om hur deras första år har varit, parodier på lärarna, en del internskämt och oron över att inte klara första årets tentor.

Men ens insåg jag hur "gammal" jag har blivit och hur snabbt alla dessa år har gått. Tänk alla ettor som fortfarande har så mycket roligt framför sig! Fast jag försöker tänka på allt slit som jag har lagt bakom mig redan, då känns det bättre. Å andra sidan kommer framtiden att innehålla ännu mera slit, men då roligt och meningsfullt slit istället. Aldrig mer en enda föreläsning om korvtillverkning eller avloppsvatten (livsmedelshygienkursen), aldrig mer tvingas lära sig omöjliga enzymer i kroppens metabolism (bra att kunna iofs men man klarar sig rätt bra ändå som klinisk smådjursveterinär)...  Men... aldrig mer känslan av att "någon annan" tar på sig ansvaret för alla djur som man måste rädda. "Lilla jag" ska nu stå på egna ben och kunna saker - kunna rädda sjuka och skadade djur, räkna ut rätt läkemedelsdoser, veta vilket läkemedel som är det rätta, veta hur man ska lämna tråkiga besked till djurägare... Fast för ett år sedan kunde jag ännu mindre och om ett år kommer jag kunna mer än vad jag kan idag. Om 30 år kommer jag ha en lång erfarenhet av olika sjukdomar som förhoppningsvis gjort mig säkrare och trovärdigare. Jämför:

- Hmmm, jag vågar inte säga vad det är för fel på din hund, vi måste ta fler prover för att kunna ställa diagnos... de här symtomen är så diffusa och kan stämma överens med en massa olika sjukdomar...

med:

- Det här är typiskt för "den och den" sjukdomen!  Jag har sett det här tusen gånger förut och det slår aldrig fel!

Sen är det såklart inte bra att dra förhastade slutsatser heller. Lagom är bäst som vanligt. 

Nä, nu ska jag fortsätta med EEF-planeringen.