Jag är en pervers människa. Men jag är inte ensam, det är jag alldeles övertygad om! Imorse, under hundpromenaden i skogen, insåg jag inte utan viss stolthet hur snabbt jag kan urskilja en brun bajskorv på marken bland bruna löv, grenar, kottar och annat som hör skogen till. Det ligger år av träning bakom! Jag har även effektiviserat mig så tillvida att jag kan se på båda hundarnas sätt att gå när det börjar bli dags - då förbereder jag och tar upp den svarta påsen ur jackfickan så att jag kvickt kan plocka upp efter mina små raringar. De brukar oftast titta på mig med besvärad min, som om de bad om lite mer "privacy", när jag lutar mig över dem med handen i påsen - redo att slå till. Kanske är det därför Samper tar varje tillfälle han får när han går okopplad och springer iväg långt i förväg, in bakom någon buske, så att jag omöjligt ska kunna hinna störa honom.

Ja, bajs/avföring/träck/skit spelar en central roll för oss djurägare i allmänhet och kanske för veterinärer i synnerhet. Tänk så många gånger jag fått höra detaljerade beskrivningar av hundars och katters avföring (konsistens, färg, lukt, hur ofta osv) i tron att denna information ska få mig att genast ställa rätt diagnos. (Ibland men oftast inte.) En gång fick jag även äran att ta emot meddtagen träck i påse (och tvingades undersöka den närmare) och även se hur den sett ut på marken fotat med mobiltelefon. Min näsa har lärt sig att upptäcka minsta diarrémolekyl efter alla timmar jag som sköterska ägnat åt att spola burar på infektionsavdelningen. Ja, faktum är att hundar/katter med kräkningar/diarré hör till mina absoluta favoritpatienter.

Ett klassiskt trick när det gäller kossor är ju tramp-testet - att trampa i komockan och se om det bildas skoavtryck. Även foderresters storlek kan ge ledtrådar om kons hälsostatus.

Ja, bajs är viktigt. Men visst, fortfarande lite äckligt!

Observera att ovanstående text endast avser djurens avföring. Människors vill jag inte befatta mig med!