Nu har jag äntligen tagit mig tid att se den.

Snyft!

Nå, kan hända att Jane Austen aldrig hade skrivit alla sina underbara romaner om hon hade blivit lyckligt gift. Inget är så effektivt som ett krossat hjärta för att skapa konst. Men för hennes skull önskar jag ändå...

Hittills har påsklovet varit riktigt slappt och fyllt av god och onyttig mat.

På långfredagen åkte vi till Henkes föräldrar i Stockholm. Där hann vi med ett besök hos Henkes gammelfaster Maggan, 93 år, och en shoppingrunda på Globen. Jag köpte ett nytt Jan van Haasteren-pussel (Cirkus) och 2 hg te. Tillbaka till Uppsala på påskafton. Jobbade 4 timmar på påskdagen. Det är skoj att jobba med sköterskor vars mellannamn är "effektiv". Jisses vad de kan hålla ordning på mig! De ser till att allt görs i bästa och mest effektiva ordning. De har ställt diagnos åt mig redan innan patienten kommit in i väntrummet. Just denna söndag var det massor att göra. Två ögonpatienter, en hund med ont i ryggen, en jättesjuk hund och en hund som ätit något olämpligt (ja, otroligt nog samma sak som katten jag skrev om i ett tidigare inlägg) och som fick kräkas. Jag var helt slut när jag släpade mig hem efteråt för att packa in väskorna i bilen och åka till Enköping för lite skön avkoppling. Vi tittade på Stepford Wives på kvällen. En film helt i min stil! Supersockersöta klänningar, underbart vackra hem och spännande handling. Mamma och jag var nöjda efteråt - pappa och Henke rynkade pannan och betedde sig som småpojkar.

Jag rekommenderar den för er som, liksom jag, uppskattar när saker/"människor" är pinsamt gulliga och perfekta - så att man hoppar upp och ner i soffan, bara vill skrika rakt ut och banka stekpannan i skallen på dem.

Igår kom mormor och morfar på besök och hundarnas lycka visste inga gränser nör de bjöds på varsitt grisöra!

Jag och mormor

På lunchpromenaden intill Enköpingsån fick jag till min stora förtjusning se en ekorre som kom springande på isen. Ja, sen såg jag ju att det inte var en ekorre, den var lite större. Jag gestikulerade och ropade så högt jag vågade åt Henke, som var ca 100 m bort på andra sidan gräsmattan, att han skulle skynda sig och komma. Vi hukade oss ner och spanade på det lilla djuret som helt obekymrat fortsatte att skutta bredvid båtarna. Det var mörkbrunt, ca 30 cm långt och hade lång svans.

- Åh, det måste ju vara en hermelin elller vessla eller nått... föreläste jag kunnigt för Henke. Min pappa har ju faktiskt jägarexamen och lite har man ju snappat upp om jag säger så.

- Det är en ILLER! hördes en barsk mansstämma bakom oss. Rösten kom från en promenerande gubbe som passerade bakom oss i parken. Utan att så mycket som titta mer åt det underbara djuret fortsatte han gå.

- Jahaaaa... pep jag generat. Den gubben måste ha sett hundratals vilda illrar förut. Lät det som i alla fall. Det här var första gången för mig. Jag har bara sett tama illrar förr, sådana med tvättbjörnsmönster i ansiktet. Den här lilla illern fortsatte i alla fall att skutta och vände plötsligt och styrde stegen mot oss. Sedan hoppade den upp från isen och dök ner i ett hål vid strandkanten. Jag vet var den bor!

Idag har vi träffat en ny hundbekantskap. En supermysig 3 månader gammal korsning bordercollie/labrador/golden vid namn Daisy.

Både Elliot och Samper lekte med henne på sina olika vis. Elliot gillar att jaga, skälla och leka våldsamt och hårdhänt. Samper håller sig inom ett begränsat område (dvs nära matte), snurrar runt på golvet och slår med framtassarna. När det blir för stökigt eller skälligt vill han inte mer och drar sig undan. Valpen kom på att det var väldigt roligt att bita honom i benen med sina små mjölktänder, vilket fick Samper att fräsa ifrån. Småbarn ska uppfostras faktiskt. Ja, nu har valpen lärt sig att hoppa upp i soffan också. Det är viktigt tycker mina pojkar. Vardagsrumsgolvet blev ordentligt inkissat (man kan ju inte begära vad osm helst av en liten valp) och Elliot blev så till sig att han, i farten så att säga, "råkade" lyfta på benet mot en dörr. Man blir som man umgås heter det ju.