Författare: Othmar Franz Lang

Illustrationer av Traudl och Walter Reiner 

ISBN: 91-502-0807-1

Skriven år 1981

188 sidor

På baksidan

En ookifinooki är, som de flesta vet, ett litet djur som är oumbärligt för alla som behöver hjälp med att bekämpa spöken. Lyckligtvis kan herr Verity i byns zooaffär skaffa fram ett av de här sällsynta djuren. Annars skulle väl familjen Mulford aldrig kunna bli av med sina husspöken, som sedan lång tid ställt till ofog på Fox Road 13.

När Mulfords flyttar in i huset börjar det med ganska harmlösa tilltag. Men när de tre soökena märker att de har att göra med modiga personer griper de till allt hemskare metoder för att diva bort familjen. Ska Mulfords med den lilla ookifinookins hjälp lyckas få bukt med de tre elaka spökena?

Jag gillar den här boken så mycket delvis på grund av alla de underbara illustrationerna! Här är ett smakprov:

Boken är, trots att den handlar om spöken, inte läskig eller skrämmande utan snarare mysig. Den har idylliska beskrivningar av den lilla byn med prästgården, handelsgatan och internatskolan. Trots att det är en barnbok får den mig på got humör och är en perfekt bok att läsa när det är regn- och ruskväder ute. Tyvärr går det knappt att få tag på den längre. Till min stora glädje lyckades jag få tag på den genom en annons på Tradera. Den gamla biblioteksboken hade köpts av någon som sedan var villig att sälja till mig för ynka 20:- plus porto. Nu håller jag hårt i den!

Jag har även en annan bok av samma författare som nästan är lika bra. Den heter Stackars miljonär. Kanhända att jag skriver om den längre fram. 

Det gick förvånansvärt bra att jobba i helgen. Kanske för att jag hade ställt in mig på katastrof. Det har varit lite av varje att sätta tänderna i - kräkande katt, hund med fiskekroksskadat öga, hund med sår på tassen, hund med öroninflammation och en katt som ätit något mycket pinsamt (kondom) och som vi försökte få att kräkas med negativt resultat. Jag älskar variation!

Fick även rycka in som ambulans igår då en sköterska blev biten många gånger i handen av en arg katt. På akuten på Akademiska tyckte de inte att det såg så farligt ut ("man kan ju inte skriva ut antibiotika i onödan") och att det bara var att "vänta och se ifall det svullnade upp". Ifall det svullnade upp? Om jag hade fått vara med i samtalet skulle jag påpkeat att det inte var fråga om det skulle svullna upp utan när. Kattbett ska man inte avfärda så lätt! Speciellt inte om de är lednära, vilket ett av dessa var. Så jag tvingade iväg sköterskan till en närakut där hon i alla fall fick penicillin. 

Kattbett är otäcka! Jag vet flera personer som blivit bitna i händerna och som långt senare fortfarande har problem. I värsta fall kan man få blodförgiftning. Läste nån gång på någons blogg (ingen jag känner gudskelov) att en nyligen kastrerad honkatt nog inte behövde ha kragen på sig eftersom det inte var någon fara om hon slickade på såret - för katter är ju ett av de djur som har renligast munhygien. Eh,fel fel fel fel! En katt är nog det sista djuret jag skulle vilja bli biten av.

Så, dagens föreläsning avklarad.

Jag håller på att läser en av mina absoluta favoritböcker just nu. Ja, den är inte så lång så jag beräknar hinna med en del plugg ikväll också. Bokrecension kommer senare.