Nu gäller det att hålla tätt fram tills på tisdag. Dvs försök inte lära mig något nytt som inte har med reproduktion att göra - då läcker något ut genom öronen på mig (säkert en massa siffror i vanlig ordning).

Jag kämpar och anstränger mig för att minnas östralcyklerna hos sugga, sto, ko, tik och katt just nu. Varför kunde inte Gud skapat alla djur med samma fysiologi/endokrinologi/anatomi? Svaret är enkelt: det var inte Gud utan evolutionen. INGEN hade varit så korkad! Eller så VAR det Gud och nu sitter han där uppe och skrattar skadeglatt åt mig. Ja, så måste det vara. Eller...?

Läste nyss i min grispärm att: "... aggressivitet gentemot hondjuret är ett säkert tecken på svag könsdrift."

Kanske alla hemska kvinnomisshandlande män där ute i samhället borde genomgå en grundlig andrologisk undersökning!?

Tvångskastrering (eller stamping-out) kanske kan vara något? Inom gris- och nötproduktionen är det i alla fall allmänt känt att handjur med låg könsdrift inte ska användas i avel pga arvbarheten. Besöksförbud kan slänga sig i väggen!

(Hoppas ni förstod ironin)

Elliot "silvernos" 

Samper

Elliots tass

Även lagt in bilder från i påskas under det inlägget. 

Ja, inte är det lätt att hålla isär alla anatomiska ord när man har en patient med både ögon- och öronproblem.

Undrar vad matte tänkte, när jag med otoskopet djupt nere i hundens hörselgång, beklagar mig över att jag inte hittar hornhinnan.

Jag tillhör den delen av Sveriges befolkning som anser sig själv som morgonpigg. Sena kvällar klarar jag inte av. Inte ens när det är fest. När klockan slår tolv släpar jag mig hem, stilfullt och elegant på bästa Askungenvis, med hedern i behåll.

Morgonstund har guld i mun är mitt motto. Det är härligt att vakna tidigt och gå hundpromenad i morgonsolen. Sen blir resten av dagen mer balanserad också eftersom frukost och lunch (måltider och hundpromenader) inte kommer så nära varandra. Om jag sover för länge blir allt förskjutet. Sen är jag även en sån hemsk person som i smyg föraktar alla de stackars människor som helt sanningsenligt erkänner att de vänder på dygnet så fort de blir lediga. Skulle jag aldrig få för mig! Sånt gör bara tonåringar och annat löst folk. Imorse väcktes jag kl 7 av två blöta hundnosar tillhörande mina kissnödiga pojkar. Det var i tidigast laget på en påsklovsmorgon även för en sådan pigg lärka som jag. Surt fräste jag åt killarna att de skulle gå och lägga sig igen och hålla tätt åtminstone en timme till. Sedan minns jag bara att de krånglade alldeles förfärligt mycket, bytte plats i sängen, växelvis gick upp och ruskade på sig med smattrande öron och växelvis krävde att jag skulle lyfta täcket åt dem. Vilka ligister! Efter si sådär 10 minuter, kändes det som, orkade jag inte längre och gav med mig. Dags att stiga upp. Fick en smärre chock när jag såg att klockan var halv tio. Hela morgonen hade försvunnit. Det var långa 10 minutrar. Ännu är jag inte vis av erfarenhet och fick snällt äta upp alla gamla förlegade åsikter och pekpinnar.

Det blev en långpromenad på nya stigar längs Gröngarnsåsen i Enköping (ja, jag är ju fortfarande hemma hos mamma och pappa). Killarna sköter sig oftast bättre när de går löst än då de har koppel på sig konstigt nog. Det måste bero på att de slipper trassla in sig i varandra ochkan springa hur snabbt de vill utan att någon håller emot. Målet med det här året (ja, samma som alla tidigare år) är att båda killarna ska kunna gå lösa bredvid mig och uppföra sig när vi möter andra hundar. Me duppföra sig menar jag att de inte ska springa fram och hälsa utan lov.

 Sen åt jag knäckebröd till frukost och kände mig duktig. Jag borde verkligen ta upp GI-metoden, eller nån annan metod, igen. I höstas mådde jag så bra, hade sån energi och kände mig så smart. Hmm, men jag antar att 5 koppar honungste varje dag inte skulle passa in i någon metod alls.

Mycket grisreproduktion har det varit idag. Just nu känns det helt ok men jag vet att så snart jag öppnar pärmen med nötreproduktionen kommer all grisinformation vara som bortblåst. Men det är ju det som skiljer veterinären från läkaren (agnarna från vetet liksom) så jag få kämpa på.

Har glömt att berätta att jag sprutade Samper med Suprelorin i söndags. Först impregnerade jag såklar honom med Xylokaingel (bedövningsgel) för att det skulle göra mindre ont. Till min hjälp hade jag sen två stora starka män (Henke och pappa) som fick tvångshålla det lilla livet medan jag satte sprutan i nackskinnet på honom hemma på matbordet. Han kände inte speciellt mycket men vände på huvudet precis när jag kom igenom med den grova kanylen. Jag skällde lite på Henke för att han inte hade hållt i hårdare om nosen (jag hade förvarnat honom) och han ursäktade sig med "jag trodde inte att han skulle vara så stark!" Tack gode gud att vi inte har en rottweiler!

Så nu väntar jag bara på att han ska bli alldeles testosteronstinn under de första 2 veckorna innan hämningen börjar ta vid. Jag har observerat en sak hittills men det tänker jag inte skriva ner just nu eftersom jag kanske planerar att fråga andra Suprelorinanvändare om det senare när jag skickar ut enkäterna till mitt examensarbete (och jag vill ju inte påverka resultatet utifall att någon skulle råka googla på Suprelorin och, mot förmodan,  hamna här).

Nu har jag äntligen tagit mig tid att se den.

Snyft!

Nå, kan hända att Jane Austen aldrig hade skrivit alla sina underbara romaner om hon hade blivit lyckligt gift. Inget är så effektivt som ett krossat hjärta för att skapa konst. Men för hennes skull önskar jag ändå...

Hittills har påsklovet varit riktigt slappt och fyllt av god och onyttig mat.

På långfredagen åkte vi till Henkes föräldrar i Stockholm. Där hann vi med ett besök hos Henkes gammelfaster Maggan, 93 år, och en shoppingrunda på Globen. Jag köpte ett nytt Jan van Haasteren-pussel (Cirkus) och 2 hg te. Tillbaka till Uppsala på påskafton. Jobbade 4 timmar på påskdagen. Det är skoj att jobba med sköterskor vars mellannamn är "effektiv". Jisses vad de kan hålla ordning på mig! De ser till att allt görs i bästa och mest effektiva ordning. De har ställt diagnos åt mig redan innan patienten kommit in i väntrummet. Just denna söndag var det massor att göra. Två ögonpatienter, en hund med ont i ryggen, en jättesjuk hund och en hund som ätit något olämpligt (ja, otroligt nog samma sak som katten jag skrev om i ett tidigare inlägg) och som fick kräkas. Jag var helt slut när jag släpade mig hem efteråt för att packa in väskorna i bilen och åka till Enköping för lite skön avkoppling. Vi tittade på Stepford Wives på kvällen. En film helt i min stil! Supersockersöta klänningar, underbart vackra hem och spännande handling. Mamma och jag var nöjda efteråt - pappa och Henke rynkade pannan och betedde sig som småpojkar.

Jag rekommenderar den för er som, liksom jag, uppskattar när saker/"människor" är pinsamt gulliga och perfekta - så att man hoppar upp och ner i soffan, bara vill skrika rakt ut och banka stekpannan i skallen på dem.

Igår kom mormor och morfar på besök och hundarnas lycka visste inga gränser nör de bjöds på varsitt grisöra!

Jag och mormor

På lunchpromenaden intill Enköpingsån fick jag till min stora förtjusning se en ekorre som kom springande på isen. Ja, sen såg jag ju att det inte var en ekorre, den var lite större. Jag gestikulerade och ropade så högt jag vågade åt Henke, som var ca 100 m bort på andra sidan gräsmattan, att han skulle skynda sig och komma. Vi hukade oss ner och spanade på det lilla djuret som helt obekymrat fortsatte att skutta bredvid båtarna. Det var mörkbrunt, ca 30 cm långt och hade lång svans.

- Åh, det måste ju vara en hermelin elller vessla eller nått... föreläste jag kunnigt för Henke. Min pappa har ju faktiskt jägarexamen och lite har man ju snappat upp om jag säger så.

- Det är en ILLER! hördes en barsk mansstämma bakom oss. Rösten kom från en promenerande gubbe som passerade bakom oss i parken. Utan att så mycket som titta mer åt det underbara djuret fortsatte han gå.

- Jahaaaa... pep jag generat. Den gubben måste ha sett hundratals vilda illrar förut. Lät det som i alla fall. Det här var första gången för mig. Jag har bara sett tama illrar förr, sådana med tvättbjörnsmönster i ansiktet. Den här lilla illern fortsatte i alla fall att skutta och vände plötsligt och styrde stegen mot oss. Sedan hoppade den upp från isen och dök ner i ett hål vid strandkanten. Jag vet var den bor!

Idag har vi träffat en ny hundbekantskap. En supermysig 3 månader gammal korsning bordercollie/labrador/golden vid namn Daisy.

Både Elliot och Samper lekte med henne på sina olika vis. Elliot gillar att jaga, skälla och leka våldsamt och hårdhänt. Samper håller sig inom ett begränsat område (dvs nära matte), snurrar runt på golvet och slår med framtassarna. När det blir för stökigt eller skälligt vill han inte mer och drar sig undan. Valpen kom på att det var väldigt roligt att bita honom i benen med sina små mjölktänder, vilket fick Samper att fräsa ifrån. Småbarn ska uppfostras faktiskt. Ja, nu har valpen lärt sig att hoppa upp i soffan också. Det är viktigt tycker mina pojkar. Vardagsrumsgolvet blev ordentligt inkissat (man kan ju inte begära vad osm helst av en liten valp) och Elliot blev så till sig att han, i farten så att säga, "råkade" lyfta på benet mot en dörr. Man blir som man umgås heter det ju.

Nu är det äntligen påsklov! Fast så mycket ledighet blir det nog inte med tanke på att den stora reproduktionstentan närmar sig.

Det praktiska provet på sto gick vägen. Jag lyckades få tag på höger äggstock efter mycket om och men (fick lite panik där ett tag). Ett hett tips: använd "Robbans rövsug" (en plastslang kopplad till en manuell pump - används för att pumpa bort all luft i hästens rectum för att tarmväggen ska bli mjukare och det ska bli lättare att känna de strukturer som finns utanför)! Ja, namnet är inte det vackraste men den är mycket funktionell. (Jag kallar den kort och gott för "pumpen".)

Nu har jag rensat ut en stor kasse kläder i garderoben och lägenheten är städad. Har en stor hög med papper och pärmar på bordet som måste rensas men jag är så trött att det får vänta.