Det är härligt att få två relativt lugna veckor nu.

I måndags fick vi lära oss att genomföra en blodtransfusion på ko, vilket var mycket spännande! Jag fick äran att fridissikera jugularen på donatorkossan innan den grova kanylen stacks in och blodet samlades upp. Det är lite intressant det här med kor - alltid när man gör saker med dem blöder det jättemycket. En äldrekursare sa en gång: "då tycker bonden att man gjort ett bra jobb!" Tja, det är ju tydligt att man i alla fall gjort nånting med kossan!

I tisdags var det dags för praktiskt prov. Två studenter fick en timme på sig att undersöka en riktig patient, med endast en bristfällig anamnes till hjälp. Alla fynd under den kliniska undersökningen antecknades på ett journalblad som efter timmens slut kopierades och lämnades till en lärare. Sedan fick vi en timme på oss att äta lunch och läsa på (om vi ville), varpå förhöret startade. Det var inte så blodigt som man kunde ha trott innan utan det blev en bra diskussion där vi fick demonstrera undersökningsgång samt de fynd vi hittat och vad det kude vara för fel på patienten. Dessutom fick vi föreslå olika prover att ta samt behandling. Det gick bra - skönt att få det undanstökat. Nu ska vi skriva ihop en redogörelse om vårt fall som ska redovisas under nästa IME-period.

Igår (onsdag) åkte min grupp ut på en fårgård och tog Maedi-Visna-prover. Själva provtagningen var lite knepig eftersom vi skulle ta blodprov i ett kärl i halsen på fåren - knepigt att hitta under all ull! Gården och fåren såg oerhört välskötta och fina ut, vädret var underbart och vi bjöds på fika efteråt. Kan det bli bättre? Jag vill ha egna får i framtiden, de är så härliga djur!

Idag har vi undersökt några av patienterna på idisslarmedicin och skrivit hemgångsråd. Efter lunch gick vi på patologrond och tittade på vår praktiska-prov-patient som avlivats tidigt i morse och obducerats.

Jag har börjat att leka kurragömma med hundarna mera nuförtiden. Jag vill få dem att hålla sig närmare mig när de går lösa men jag märker att även inkallningarna har blivit mycket bättre. Kan inte rå för det men när jag gömmer mig, och ser hur de rusar fram och tillbaka i förtvivlat sökande efter mig, kan jag inte låta bli att fnissa lite... bara lite... medan jag tänker skadeglatt "nu ska ni väl lära er att komma när jag ropar och inte springa för långt i förväg!"

Men om det går för lång stund utan att de hittat mig klarar jag inte av att hålla mig gömd längre utan  hoppar fram och ropar på pojkarna med viftande armar och kramar, pussar, klappar länge när vi återförenats! Jag har väl inte ett hjärta av sten heller!?