Snorkeldagen! Vi gick upp kl 6 och blev efter frukosten hämtade av minibuss och körda (skumpandes och med livet som insats) till en strand i Maenam. Där blev vi ställda i kö till "High speed Catamaran", en snabb båt som skulle föra oss till Koh Nagyan och Koh Tao. På båten kunde man välja om man ville sitta inomhus med filmvisning, eller om man ville sitte utomhus uppe på däck. Utomhus var fullsatt så vi satte oss inne, båten körde iväg och vi tittade på en tecknad film om surfande pingviner (den hette någonting med "surf" men minns inte vad). Det luktade väldigt mycket avgaser från båtmotorn inne och jag började må illa. Kom att tänka på mina åksjukepiller som snällt låg kvar på hotellrummet och tänkte si sådär 100 svordomar som inte bör delges omvärlden. Jag har som några redan vet anlag för sjösjuka. Vi hade blivit informerade om att båtturen endast skulle ta 1,5 timme och det var nu ungefär 1 timme kvar - kanske skulle klara det! Stirrade ut genom fönstret mot horisonten. Olje/diesel-stanken fyllde lungorna och gjorde inte hela saken bättre direkt. Till slut insåg jag att jag behövde frisk luft och sprang ut på däck. Henke (älsklingen) höll fast mig medan jag klamrade mig fast vid räcket och vi blev helt översköljda av saltvatten som stänkte upp där längst bak på båten. Jag skakade i hela kroppen och önskade ett tag att jag kunde slänga mig ner i vattnet för att det skulle sluta gunga, men kom fram till att jag förmodligen skulle drunkna då eftersom vi var långt ute till havs - och då är det kanske bättre att kräkas... (vilket jag gjorde). Henkes pappa kom ut flera gånger och ojjade sig över att vi blev helt blöta och kalla, hämtade papper till mig och försökte få oss att gå in igen. (Denna omtanke uppskattades inte just då.)

Efter en evighet kom vi fram till Koh Nangyan (turen tog 2,5 timmar!) och en "reseledare" slängde åt oss varsin cyklop och en snorkelslang (finns säkert något finare namn som inte jag vet om) och skickade ut oss på stranden. Henke visade mig hur man skulle sätta på sig snorkelgrejerna. Det var rätt otäckt att andas under vattnet först men efter en stund hade jag fått in snitsen lite bättre.

Till en början såg jag inga fiskar alls, bara blått vatten och vit sand. Sedan började de komma (tror att någon matade dem) och till slut var där ett helt stim. Visserligen ganska gråa och intetsägande fiskar, men det var ju i alla fall fiskar!

Jag gick upp på stranden för att hämta kameran och fota lite och märkte att det blev lite uppståndelse i vattnet. Tre kineser/japaner/koreaner eller liknande (hoppas ingen tar illa upp men jag vet inte riktigt vad) hade hamnat där det var strömt (vilket vi inte hade fått någon information om innan) och drev nu bort från stranden. Tjejen i den gruppen hade fått panik och de ropade på hjälp. Sten kastade sig ner i vattnet, simmad ut och tog tag i tjejen för att dra in henne medan de två killarna hakade fast i honom också. Han var helt slut när de slutligen kom iland. Någon upptäckte ytterligare en snorklare långt ut som låg på mage och som såg misstänkt "i nöd" ut. Ulla hindrade Sten från att ge sig ut en gång till eftersom han var så trött, så en annan kille (också turist) drog på sig simfötter och simmade dit. När han fick in snorklaren såg jag att han var alldeles blå om läpparna och verkade livlös. De kände att han hade puls och började göra mun-mot-mun-metoden och annan livräddning på honom. Ulla, som är sjuksköterska, hjälpte till. Den ansvarige ledaren stod mest och upprepade: "It's OK, it's OK!" Någon hade fått fram en syrgastub. De tömde ur vatten ur lungorna på killen som, när han började vakna till, fick kramper och skrek. Han klarade sig men jag undrar vad som hade hänt om inte snorkeltursdeltagarna hade ingripit - för de ansvariga gjorde inget alls!

Efter uppståndelsen (och den föregående sjösjukan) var det gott med lunch. Sedan åkte vi ut med en annan båt (om möjligt ännu gungigare än Catamaranen) för att snorkla utanför Koh Tao ("sköldpaddsön" - för att ön har formen av en sköldpadda) direkt från båten. Där fanns korallrev, visserligen inte så färgglada som jag hade föreställt mig, och fiskar (inte så många och så vackra som jag hade hoppats, men jag såg iaf en fisk som var rosa, blå och gul). Ett gäng små svärdfiskar simmade precis under vattenytan så det kändes "exotiskt". Tillbaka till Koh Nagyan för att återigen gå ombord på Catamaranen (något som jag fasat för hela dagen). Henke och jag trängde oss fräckt före de andra i kön och fick sitta uppe på däck. Jag hade en teori om att frisk luft redan från början nog skulle göra susen. Det var även lugnare på vattnet och gungade mindre när man satt högt upp (?) fick vi veta så hemresan gick ovanligt bra, jag kunde till och med slumra till en stund, och det var bara den sista halvtimmen som jag började bli lite illamående igen. Jag är ingen sjömänniska!

På kvällen åt Henke och jag middag ensamma på en restaurang i stan. Jag åt tomatsoppa och tonfisksallad och kände mig duktig.