Landade i Bangkok efter 10 timmar i luften. Ganska mör i kroppen men pigg i huvudet. Möttes av en enormt fuktig varm luft trots mulen morgon. Flygplatsen i Bangkok är stor och nästan uteslutande byggd i glas.

Flera taxichaufförer rusade fram till oss och erbjöd skjuts. Vi fick tag på en minibuss och fick hjälp av si sådär fem killar som lastade in våra väskor i bilen. Louise och jag fick sitta på ett nerfällbart säte i bakluckan på minibussen, utan bälte och med alla väskor i ostadig trave till höger om oss. Jag fick sitta och hålla emot så att de inte rasade ner i huvudet på mig under vansinnesfärden genom rusningstrafiken (kl 7 på morgonen) i minst 140 km/h från flygplatsen till nästa flygplats (Don Muang) för nytt flyg ner till Surat Thani. De verkar inte vara så noga med hastigheter i Thailand och de flesta sick-sackade sig fram genom trafiken. Ska man ge dricks till någon som gör sitt bästa för att ha ihjäl en? På Don Muang såg jag en restaurang där det i en upplyst glasmonter hängde helstekta ankor; med huvudena kvar. Alla hungerskänslor försvann. Nästa flygplan var lite mindre och jag fick fönsterplats! Eftersom denna flygresa skedde dagtid kunde vi se ner på turkost hav, vita moln och skinande sol som blänkte i planets vinge.

När vi flög in över land såg jag ett åkerlandskad med rutmönster av risodlingar. Vid ankomsten erbjöds vi annu en taxitur (förmodligen svarttaxi) från flygplatsen till färjan vidare till Koh Samui. Även denna tur gick i vansinnesfart (130 km/h) - jag tror att thailändarnas uppfattning om service helt klart är hastighetsbaserad. Jag var så trött och orkade inte hålla ögonen öppna - knuffade förgäves till Henke flera gånger så att åtminstone han kunde hålla koll på vart vi hamnade nånstans. Snark!

Färjan visade sig vara en rostig historia med edast lokalbefolkning (och vi) ombord. På ett bilflak nere i lastutrymmet låg ett gäng grisar och flåsade i värmen. Tänkte på mul- och klövskjuka och flydde upp på däck.

Nu började semesterkänslorna infinna sig; vattnet var turkosgrönt, solen bestrålade oss med farligt UV-ljus, vi såg grönskande klippöar och sandalerna plockades fram ur resväskan. När vi kom iland blev det mera taxi, denna gången i avsevärt annorlunda form. Jag vet inte vad det kallas men bilen såg ut som en minilastbil med helt öppet i bak, fast med glastak och säten längs långsidandär man kunde sitta mitt emot varandra. Henkes mamma anmärkte att detta var en kvinnlog chaufför och "då kör hon nog vettigt". Icke! Turen inleddes mad att vi fastnade i leran och kvinnan fick ropa till sig lite folk som kunde hjälpa till att skjuta på. Vi kom loss och iväg bar det, snabbt, genom småbyar på en liten grusväg kantad av olika småbutiker, hotell, mackar, matstånd, gatuhundar osv. Efter något som kändes som en evighet svängde vi in på Malibu Hotels gårdsplan, rejält omskakade men fortfarande oskadda. Supermysigt hotell med små vita villor och en grönskande trädgård med små vindlande stengångar.

Malibu hotel

Hungriga som vi var slängde vi in väskorna på rummet och galopperade iväg till närmaste restaurang för tidig middag. När jag är hungrig blir jag väldigt kinkig och kan börja gråta över minsta motgång. Med detta i åtanke beställde jag pizza (ett säkert kort) medan de andra var modigare och vågade sig på thaimat. Tillbaka till rummet. Medan vi gjorde oss i ordning och duschade (i badrummet utan dörr) hörde vi ett knarrande ljud från ytterdörren. En tjuv? Henke (naken) smög fram till dörröppningen och stack ut huvudet.

- Oooo, sorry mister! Sorry sorry!

En av hotellets anställda ursäktade sig mycket förläget och stammade fram något om att han hade trott något var trasigt. (?) Men Henke påstod bestämt att han nog hade försökt smygtitta. Hrm... vem kan vilja se två supertrötta, bleka svenskar som duschar efter en lång resa?

Somnade kl 19.