Alla inlägg under oktober 2007

Av Emilia - 31 oktober 2007 19:23

Den här veckan har vi börjat med vår grisperiod på 3 veckor. Eftersom jag tror på nystarter och sånt hade jag bestämt mig för att börja med GI-metoden samtidigt. Lika bra att ta allt jobbigt på samma gång.


Till att börja med kan jag nämna några bra och dåliga saker med GI-metoden nu när jag skaffat mig en del erfarenhet (3 dagar, hrm...).


Fördelar

- Jag blir förhoppningsvis supersmal och supersnygg lagom till Thailandssemestern om 18 dagar! (Självbedrägeri?)

- Jag kommer att leva längre och slippa en massa välfärdssjukdomar.

- Jag blir smal och snygg!

- Jag känner mig duktig när jag lyckats genomföra detta - bra för självförtroendet med andra ord.

- Jag blir smal och snygg! 


Nackdelar

- Jag vet inte vad jag ska äta nu när alla kolhydrater är bannlysta, alla recept i kokboken är ju likadana! (Från att ha stått på en foderstat med 70 % kolhydrater...)

- Nyttig mat är dyrt

- Nyttig mat ser inte lika gott ut som onyttig mat (gröna bönor och quinoa = grönt och grått). Medför minskning av aptiten och där ligger nog halva grejen med GI-metoden.

- Nyttig mat är inte lika god som sockrig och farlig mat

- Jag har lågt blodsocker och känner mig lite frusen och hängig nu.

- Ingen oboy!

- Får inte äta bullar!

- Får inte äta knäck i jul!

- Får inte tröstäta under tentapluggartider

- Blir en sån där osocial typ som inte deltar i bull- och kakätande vid filmkvällar med kompisar. 


Fortsättning följer...


Suggor med juverbölder 

Vi var på grisresa idag. Det gick ut på att gå runt och titta på hundratals grisar i åldrarna nyfödd till gammal, se ifall någon såg sjuk ut, undersöka den och sätta in behandling. Vi skulle även kolla upp vilka grisar ägaren hade behandlat själv och titta på dessa. Några suggor var i full gång med att grisa då vi gick förbi och rätt som det var ploppade det ut en slajmig liten kulting! Naturens under!

I sinsuggstallet (dvs de suggor vars ungar nu blivit stora och flyttat hemifrån) skulle vi undersöka suggornas juver för att hitta juverbölder (ett ganska vanligt problem i vissa besättningar). Alla grisarna stod i sina ätbås bredvid varandra. Jag gav mig på en av grisarna som stod längst ut och kunde med min expertblick genast konstatera att den var förfärligt svullen och röd i rumpan. Gick vidare till magen på grisen för att titta på juverraden som i det här fallet såg oklanderligt fin ut. Men! Den här grisen hade ju tydligen navelbråck (utstickande bulle under magen där naveln sitter) också! Fram med handen, peta, peta, kläm, kläm... hmmm... det sitter en liten hårtoffs mitt i navelbråcket... Ja, ni som läser detta har säkert redan fattat vad som var fel med den här suggan (jag är som många vet lite trögtänkt av mig). Hennes fel var att hon var en galt.

Har för mig att självaste James Herriot gjorde nått liknande misstag med en tjur nångång så det finns faktiskt hopp för mig också!


Dagens I-landsproblem (Josefine, är det inte dags att ta upp dessa viktiga bekymmer igen?):

1. Grislukt i håret, huden och under naglarna som inte går bort hur mycket man än skrubbar sig!

2. Att man blir så frusen efter att man tagit ett varmt bad för att få bort grislukten! (Ja jag vet att man egentligen ska duscha kallt före det varma för bästa grisluktsbekämpning, men jag kommer aldrig göra det! Aldrig!)



ANNONS
Av Emilia - 26 oktober 2007 17:51

Fredag: Hemresedag! Trots bristfällig sömn vaknade jag pigg som en morgonpigg tupp och packade väskorna i rasande fart. Frukost. Släpade med mig all packning till slakteriet (undvek kullerstenarna den här gången) för att kunna gå direkt till bussen då vi slutade vid 12. Förmiddagen bestod i att gå runtpå Scan och titta på charken. Köttbulletillverkning och julskinkorna verkade ligga läraren varmt om hjärtat. Visste ni att Scan står för 64 % av alla färdiglagade köttbullar som säljs i Sverige? Det borde varje svensk veta.

Utvärdering och sedan släpptes vi fria igen.

Bilder från fina Skara:

Frostig hage


Veterinärmuseet


 

Domkyrkan


Blev trött på tåget. Henke mötte mig på Centralen och vi gick tillsammans och tog andra vaccinationen inför Thailand. Inte lika ont den här gången. Sedan hem till Henkes föräldrar och finmiddag för att fira Anita i efterskott. Mätt och trött.



ANNONS
Av Emilia - 25 oktober 2007 17:39

Torsdag: Idag besökte vi ett fjäderfäslakteri där man slaktar ca 30 000 hönor om dagen. Varje höna besiktigas av besiktningsassistenterna. Snacka om löpande band! Hönorna hängdes upp i benen (upp och ned) och hissades ner i ett vattenbad varpå de bedövades med elektricitet innan de avblodades. Jag tyckte inte om det sättet, det är säkerligen väldigt stressande för hönsen att bli hängande upp och ned även om det bara rör sig om några sekunder. Hörde något om att nya bedövningsmetoder är på gång.


På eftermiddagen var vi tillbaka på slakteriet och fick vi titta på vad som händer med allt som inte är "kött", dvs lungor, njurar, lever, mage/tarm, strupar etc. Allt på kroppen tas tillvara på något sätt. Mycket blir hundmat.

Våmmarna sköljs noga och skärs i mindre bitar. Jag har hört någon hundägare berätta att de givit sina hundar kokt våm och dumt nog aldrig tänkt längre än: "jaha, vilken stor kastrull hon måste ha..." Nu vet jag att man alltså tömmer den och skär i bitar först. Jag är inte så smart som jag ser ut! Tarmarna tvättas och sorteras för att bli korvskinn. Allt som räknas som riskmaterial samlas upp i en stor anläggning och bränns.

Fick även tillfälle att se hästbedövning eftersom det råkade komma in en häst just idag. Jag blev förvånande nog inte speciellt illa berörd - kanske härdad sedan igår? Hästen traskade ur transporten, stod och drog in luften och funderade vart han hade hamnat och så pang! Det gick väldigt bra till, vilket ägaren också tackade slakteripersonalen för. Skönt att se.


På kvällen hälsade jag på hos min faddermormor Emma som jobbar på Blå Stjärnans djursjukhus. Jag mötte henne på jobbet och fick rundvandring där. Skoj! Sedan gick vi och hämtade hennes hund (en saluki!), 10 månader, röd busunge, och gick hem till henne. Fint hus! Fick middag och efterrätt, tittade på Ratatouille! Jättetrevligt! Blev sent. Tur att det var krypavstånd till vandrarhemmet.

Av Emilia - 24 oktober 2007 17:13

Onsdag: Stor dag. vaknade upp  och såg ett frostigt, silverskimrande landskap (nåja åker) utanför fönstret. Vackert, friskt och kallt. Ännu kallare blev det då vi traskade iväg på studiebesök till Skara Frys allra först på morgonen. Jo jo, veterinärer kan minsann jobba där också - de kollar lokalerna så det ser städat och hygieniskt ut, så att inga kartonger med kött i är trasiga samt att alla viktiga etiketter finns med. Exportveterinären skriver även intyg (på att köttet uppfyller vissa förbestämda krav etc) som skickas med köttet då det exporteras till andra länder. Kallt! Jag trodde aldrig att jag skulle bli människa igen efter den upplevelsen (föga förvånande att jag föredrar vinthundar framför t ex St Bernard). Då vi kom tillbaka till slakteriet fick jag emellertid upp värmen igen eftersom vi ställdes inför skräckmomentet bedövning. Jag har bävat för det ända sedan jag var liten och bestämde mig för att bli veterinär. Det är nog den enskilt största anledningen som kunnat avskräcka mig.

Bakgrundsinfo: Slakt innebär att man avlivar ett djur genom att avbloda det. Enligt djurskyddslagen (och vanligt sunt förnuft) får man inte avbloda (dvs skära av stora blodkärl i halsen så att djuret förblöder och dör) djur utan att först ha bedövat det. De flesta djur kan bedövas genom att man skjuter (bultar) dem i huvudet och på slakteriet tillämpas detta på boskap, hästar och stora grisar (suggor/galtar). Får bedövas med el och slaktsvin med koldioxid. 

Vi skulle alltså få lära oss att bulta och först undervisades vi i hur man laddar och hanterar bultpistolen. Det kändes bra, det här klarar jag! Sedan gick vi ut och tränade på döda grisar. Hög smäll, hål i huvudet, blod ut genom hålet. Skakis! Efter tredje grisen kändes det ändå rätt ok. Dags att prova på levande djur. Underbart fina kor och tjurar. Det var frivilligt men någon lärare har någon gång i tiden sagt att "om det är något man ska kunna så är det i alla fall hur man avlivar ett djur på korrekt sätt". Vi gick ut till nötslakten och olägligt nog hade slaktarna tagit fikapaus just då så vi fick vänta i en kvart. Klumpen i magen växte för varje minut. En ensam röd liten ko stod i gången och väntade på sin tur. Hon såg lite orolig ut, nosade på inredningen och klippte med öronen vid alla ljud i lokalen. Tvingade tillbaka tårarna och försökte låta bli att titta på henne. Slaktarna kom tillbaka till slut. "Bedövningskillen" såg snäll ut och visade oss hur man ska hålla bultpistolen och vad man ska tänka på samt var man ska placera skottet. Kossan stod och nosade på gallret. En hög smäll och hon rasade ihop. En lucka öppnades vid sidan av henne och hon rullande ner på ett plåtbord på våningen under där en annan kille stod och satte en kedja runt ena benet och hissade upp henne i taket, vardå hon avblodades. 

- Vill ni prova?

- Eh, näää, jag vill gärna titta en gång till innan... 

Det är så dramatiskt när stora djur bultas. De ramlar rakt ner direkt, ligger med stirrande blick, andas oregelbundet och sprattlar lite med benen. Nästa ko sköts på samma sätt.

- Vill ni prova nu? 

- Ja, jag vill... (Fast det ville jag ju egentligen inte...) Tårarna fick knappt plats i ögonen, svårt att svälja, kallsvettig, skakande... Tänk om jag missar?Jag blev visad exakt var jag skulle skjuta. Smällen kom och tjuren föll ihop. (Trodde inte att jag skulle kunna göra det.) Det fungerade.

nte gråta nu, inte gråta! 

- Jättebra att du ville göra det! stöttade läraren. Provade en gång till och det gick också bra. Nybörjartur? Ja, jag hade nog ångrat mig om jag inte hade gjort det. Jag vill inte behöva göra det helt själv första gången!

resten av dagen blev inte lika ansträngande. Lite mer besiktning och studiebesök i styckningen där styckarna jobbade för brinnande livet.  

Av Emilia - 23 oktober 2007 16:56

Tisdag: Studiebesök på Dafgårds ("mat"produktion). Träffade mycket trevlig veterinär som visade oss runt i en del av den enormt stora anläggningen. Vi fick titta på produktion av kåldolmar, Gorbys piroger, Billys pizza, bröd, köttbullar, korv och lite annat. Veterinären verkade speciellt förtjust över pirogtillverkningen - där maskinen med mycket stor finess nyper ihop degkanterna runt köttfärsen. Tror de sa att man tillverkar ca 10 000 st i timmen (med reservation för antalet nollor). Hur som helst, många piroger blev det! Veterinärens uppgift är, liksom på slakteriet, att kontrollera att företaget sköter hygienen. Roligt att få se hur maten man köper i affären har kommit till. Fick också veta (har nog försträngt det tidigare) att när det på t ex färdiga köttbullar står "tillverkad i Sverige" så innebär det inte automatiskt att köttet är svenskt. Det mesta köttet är tydligen importerat och livsmedelsföretagen har ingen skyldighet att redovisa på förpackningerna varifrån köttet kommer när det gäller produkter som på något sätt är bearbetade, dvs inte ursprungliga köttbitar utan t ex köttbullar, korv, piroger osv. Jag ska börja göra korv själv! Just nu sitter vi på veterinärens kontor och väntar på skjuts tillbaka till slakteriet i Skara.


På eftermiddagen fick vi gå runt i stallarna och titta på de ännu levande djuren och hur de hade det. Ont i hjärtat! I boskaps- och fårstallet var det mycket oväsen, ffa råmande nötter. Fåren såg lite stressade ut och även köttboskapen - vilket förmodligen beror på att de inte är vana att vara installade. Hälsade på judastackan Birgitta (den 6:e i ordningen eller nått sånt) som stod ensam i sin box i ett mörkt hörn. Fick tillfälle att se henne in action då en av stallkillarna ledde ut och lät henne gå före en flock med andra får som var på väg till bedövningen. De är ju extrema flockdjur de kära fåren och följer snällt med vilket får som helst som de ser framför sig. Mycket bra att slippa stressa fåren genom att driva dem manuellt men synd om Birgitta. Ett sk etiskt dilemma (jag har börjat läsa Stefan Einhorns "Konsten att vara snäll") där en individs välfärd ställs mot många andras. Jag tror inte att jag vant mig vid döden (och hoppas på något sätt att jag aldrig gör det heller). Djuret är ena sekunden levande, kännande, nyfiket och friskt - och nästa sekund livlöst hängande ner från taket med en kedja runt ena bakbenet. Jag har lättare att acceptera döden när jag vet att det är det bästa alternativet för djuret och då det faktiskt finns en sörjande djurägare med och stöttar djuret ända till slutet. Just nu funderar jag på om jag verkligen borde äta kött och kan inte riktigt bestämma mig för svaret. Jämfört med många andra länder har vi bra djurhållning i Sverige. Jag anser t ex att köttboskap har ett bättre liv än många mjölkkor eftersom de får gå på bete tillsammans med sin kalv hela sommaren och inte står uppbundna i stall större delen av året. Och mjölkkor skickas också till slakt på samma sätt när de inte anses produktiva och lönsamma längre. Och jag som älskar mjölk... Lite motsägelsefullt att bli vegeterian för djurens skull och fortsätta dricka mjölk. Tittade på vandrarhems-TV:n ikväll och såg en reklam om skräckfilmer inför Halloween. Mindes då hur mörkrädd jag är och började uppmärksamma alla knakande, knäppande, knarrande, skrämmande ljud i det här stora huset. Kände mig tvungen att kika in under sängen och i garderoben samt extrakolla ytterdörren och låsa dörren till mitt rum innan läggdags. Mamma!

Av Emilia - 23 oktober 2007 10:52

Har fått tag på en dator tidigare än jag trodde...



Söndag: Packade det sista och fyllde kylväskan med diverse nödvändigheter inför Skaravistelsen. Alla pojkar pussades flera gånger. Packningen blev tung och skrymmande trots min noggranna planering (ska t ex försöka klara mig utan hudkräm, vissa pennor som annars bara ligger och tar plats i pennfodralet osv). Åksjuketablett svaldes. Henke skjutsade mig till tåget, bytte tåg i Stockholm mot Skövde (X2000) - hemska skapelse. Blev illamående ändå och kunde inte läsa så mycket som jag hade tänkt på tåget, inte ens choklad gick ner. Väl framme i Skövde letade jag mig fram till bussen till Skara, hade tur och fick sitta på "barnvagnsplats" med all min packning. Steg av i Skara, fram med utskrivna kartan, fick hjälp av trevlig kvinna att gå i rätt riktning (mot domkyrkan som ligger centralt). Tips, tänk er för innan ni försöker er på att dra en tung väska på små hjul längs kullerstensgator en mörk kväll! Tog mig flåsande fram på måfå, hittade en park och en lerig stig - såg lite skumt ut men ledde i rätt riktning så jag kämpade på med min packning. Svettig! Förbi veterinärmuseet och Blå stjärnans djursjukhus där faddermormor Emma jobbar. Hittade till slut ett stort vitt stenhus med gallergrinar, välklippt gräsmatta och fina fruktträd. Vandrarhemmet? Såg ingen skylt någonstans, vågade inte gå dit direkt (pinsamt att stövla in på någon annans tomt på sen kväll). Ringde kursare Sandra och fick bekräftat att det var rätt hus. (Såklart, vandrarhemmet kallas ju t o m för vita villan, jag är en fegis.) Framme!

 

Men en skylt hade ju inte skadat precis. Mer skyltar tack! Fick ett rum med dubbelsäng, skrivbord, soffa, litet glasbord och stol. Hemska gardiner men det kunde varit värre. Skön säng. Somnade direkt.

 



Måndag: Vaknade med ett ryck då väckarklockan (läs mobilen) ringde. Mörkt ute och kallt i rummet. Sandra och jag hade bestämt oss för att gå tidigt till slakteriet eftersom vi var osäkra på vägen. Ja, ibland är jag förutseende och klok minsann.

Har förresten hittat skylten som jag efterlyste igår!

Anlände till Scans slakteri i tid (på klockslaget) och blev insläppta av portvakten (vi slappa alltså klättra över taggtrådsstängslet). Träffade en veterinär och fick byta om till vita kläder med träskor och blå keps med inbyggt hårnät. Information och rundvandring på slakteriet. Blev inte lika illa berörd av slakten som sist jag var här - tror man vänjer sig - men fortfarande så många intryck, ljud och lukter att jag blev alldeles matt. Tror jag måste ha sett ut som ett blekt, storögt, gapande barn. På slakteriet går det till så att de som slaktar djuren är anställda av företaget (Scan i det här fallet) som i sin tur ansvarar för att alla hygienkrav uppfylls. Livsmedelsverket kontrollerar att företaget sköter sig och har sina officiella veterinärer där som, med hjälp av ett gäng besiktningsassistenter, kollar de djur som ska och har slaktats för att hitta olika skador och sjukdomar som gör köttet otjänligt för konsumtion. Om assistenterna hittar något misstänkt anhålls kroppen och skickas till veterinären som beslutar om den ska kasseras, rensas eller helt godkännas. Vi fick stå med både veterinären och assistenterna och titta på hur de arbetar. Det är en stor konst att inte vara i vägen på ett slakteri där slaktarna kastar köttslamsor omkring sig och emellanåt kommer rusande med en gigantisk motorsåg för att kunna klyva eller såga en slaktkropp. Hundratals grisar och organ hänger ner från taket, det luktar svedd gris, golvet är täckt med blod och väldigt halt (påminde mig om att ta med extra trosor att kunna byta till den dag jag halkar och ramlar på ändan). Det bullrar mycket och jag fick lov att prioritera öronpropparna (för att slippa bestående men, så att jag i framtiden har nån sorts chans att höra alla blåsljud på hjärtan osv) framför att kunna höra "lärarnas" instruktioner och förklaringar. De flesta anställda frågade om vi hade jobbat på slakteri tidigare och vissa blev uppriktigt förvånade över våra nekande svar (man får nämligen jobba som besiktningsassistent efter 3:an).

- Asså, jag har bara jobbat med levande (små)djur...

Att det ska vara så förvånande?

Vi tittade även på nöt- och fårslakten. Sammantaget en rätt bra dag, hemsk hemsk arbetsmiljö men ändå (med viss motvilja) rätt intressanta och spännande arbetsuppgifter. Lite som att obducera - man vet inte vad man hittar.



Av Emilia - 20 oktober 2007 14:25

Imorgon bär det iväg till vackra Skara. Jag hade nog sett fram mer emot resan om det inte vore för slakteripraktiken. Veckan går ut på att man ska följa besiktningsveterinären på slakteriet och lära sig hur man bedömer djuren före slakt (så att inget djur är sjukt och kan utgöra en risk för konsumenten sedan, samt att skadade djur ska avlivas omedelbart av djurskyddsskäl). Dessutom ska man titta på kött och organ efter slakt för att hitta tecken på sjukdom och skada - sådant kött ska kasseras. Vi ska dessutom göra studiebesök på bl a ett fjäderfäslakteri. 


Packning pågår.


Jag försöker även i möjligaste mån att kurera mitt huvud och min värkande hals genom att proppa i mig olika piller och massvis med honungste - det ser ganska ljust ut. (Om man är sjuk får man inte komma in på slakteriet).


Avslutar med en filmsnutt (ja, dålig kvalitet, jag vet, vi jobbar på att köpa en ny kamera) med älsklingen Samper som börjar lära sig hur "godisbollen" ska hanteras. I vanliga fall brukar han ge upp direkt när det inte går som han vill men nu är han mer uthållig och envis. Vi jobbar på att bygga upp hans självförtroende...

Av Emilia - 17 oktober 2007 21:35

Nu har jag varit på mitt livs första kalvningsförlamning och mycket riktigt låg där en ko med huvudet slaget åt sidan, snabb hjärtfrekvens och dålig våmmotorik. Jag fick lyssna på hjärtat medan vi gav henne kalkdroppet och jag fick höra precis det som man borde höra: hjärtfrekvensen gick ner eftersom hjärtat fick mer pumpkraft och därför inte behövde jobba lika fort, och våmljuden blev starkare - magen kom igång igen!


Efter det åkte vi till en annan gård till en annan ko... 


Nu ska jag snart gå ner på kliniken och natta djuren som finns där - skolans egna djur och patienterna. Förhoppningsvis blir det inget mer att göra ikväll för jag är helt slut och längtar efter dusch, kudde och täcke. Bara för det kommer jag bli väckt mitt i natten och uttvingad i mörkret och kylan - jag känner mig som James Herriot! 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se