Alla inlägg den 19 september 2007

Av Emilia - 19 september 2007 19:10

Igår var vi på "grisresa", dvs vi besökte en grisbesättning och fick lära oss hur man hanterar grisar i olika åldrar. Vi hade grisar när jag var liten, 4 st, som blev till skinka och bacon till slut. Det var rätt hemskt då - jag kunde aldrig äta det köttet då, trots att jag egentligen gillar fläskkött. Hur som helst, förutom dessa djur hade jag väldigt dålig erfarenhet av grisar. En kompis har visserligen minigrisar men de är inte på långa vägar så skräckinjagande som en stor sugga - och för att inte tala om galtarna!

För att inte sprida smitta från äldre till yngre grisar började vi med att hälsa på de allra minsta nassegrisarna. Jag tror de var mellan 2-3 v gamla och alldeles skära, skimrande och bedårande. Uppgiften var att plocka ut tre stycken och ta med dom till ett annat rum för att träna på klinisk undersökning. När jag till sist skulle plocka upp min kulting skrek den jättehögt så suggan kom rusande för att se vad som stod på. Hennes blick var inte nådig då hon fick se lilla jag stående med hennes lilla kulting tryckt mot bröstet. Snabbt som attan böjde jag mig ner och återlämnade bebisen. Hon gruffade och nöffade lite på sitt lilla barn några sekunder och tittade sedan på mig igen. Då kände jag att det var dags att lägga benen på ryggen. Vi fick sedan lära oss hur man ger sprutor och undersöker grisar. De lite större grisarna fick vi använda trynbrems (man trär på en repögla runt trynet på grisen och vrider runt)  på lite större grisar (som inte går att lyfta). Konstigt nog gjorde inte grisarna något motstånd när vi behandlade dem så respektlöst utan de stod helt stilla... och skreeeek. Väl lössläppta igen var gammalt groll bortglömt och de kom fram och nosade och naggade på stövlarna. Ingen långsinthet där inte. Försök göra samma sak mot en katt bara... Sammanfattningsvis var mitt intryck av grisarna väldigt positivt, trevliga, nyfikna, intelligenta djur. Och efter en stund kände man inte lukten heller. Dock mycket dammigt, imorse vaknade jag med värkande hals och ansträngd pipande andning. Inte bra. 


Samper blev sjuk natten till idag. Han kräktes blod (en gång) och hade undertemp. Jag blev orolig, men för trött för att orka göra mer än att avvakta. Han fick sova i sängen och imorse var han mycket piggare - sprang, lekte, åt frolic - medan jag var utmattad pga för lite sömn. På eftermiddagen blev han hängig igen och ville inte ens ha burkmaten jag hade köpt åt honom = mycket olikt honom, han brukar svälja skeden! Dessutom mycket bleka och torra slemhinnor. Det blev en sväng ner till kliniken (på jourtid) där den mycket äldre, klokare och mer erfarne veterinären lugnt konstaterade:

- Han ser ju inte ett dugg sjuk ut!

Varpå jag ynkligt:

- Men det VAR han FAKTISKT... HEMMA! 

Satans hund, han blev hur pigg som helst av att komma innanför dörrarna. Drack vatten gjorde han också så slemhinnnorna kändes inte ett dugg torra längre. Lite pinsamt men skönt ändå att han mår bra. (Om det hade varit någon annans hund hade jag nog säkert dragit lite på munnen, ruskat på huvudet och tänkt: "dessa hysteriska dvärghundsägare!" - vilket säkert den äldre och kloka veterinären tyckte om mig... hrm...) För att trösta mig sa hon att vi ju kunde ge honom lite vätska under nackskinnet, "det SKADAR ju inte" men att han säkert inte skulle se klok ut! Så vi enades om att jag skulle gå hem och pyssla om honom och bjuda vatten och lite dietmat. Just nu ligger han i soffan och mår hur bra som helst. Jag vet vad ni tänker, men den här gången försökte jag verkligen vara objektiv och tänka medicinskt, men framstod återigen som pjoskig med mina hundar. 

Skapa flashcards