Var på gasque igår och kollade in de nya amöborna (dvs 1:orna). I år har de tagit in 100 veterinärstudenter så det var en hel del. Sittningen var trevlig som vanligt och maten väldigt god (speciellt rabarberpajen till efterrätt). Henke förfestade med Edvin och Lars-Erik - de spelade "snaps-poker" och Henke förlorade. End of story.

Träffade även faddersläkten (se fotot). Två nya amöbor har tillkommit - verkade trevliga. Får väl lära känna dom lite bättre på kommande fadderfikan.

Det blev sent. Sen upp i morse på får-föreläsning. Jag gillar får och skulle gärna vilja ha några egna i framtiden. Sen dra kalvar igen hela eftermiddagen. Vi skulle bl a försöka såga sönder dom vilket inte lyckades (stackars kalv). Nytt försök på måndag. 

Imorgon ska jag på 40-årskalas hos min farbror och på söndag kommer Maria, Marie och Josefine för Herriot-kväll med pizza.

Tjoho! Idag har jag dragit ut kalvar! För er oinvigda innebär "lådakursen" att man tränar på att dra ut (döda) kalvar ur trälådor (innehållande ett riktigt kobäcken samt en läderlivmoder som man lägger kalven i) som ska föreställa kossor. Man får därmed lära sig att lägerrätta kalvar som ligger på sniskan och inte kan födas fram på egen hand. Ibland ligger kalven rätt men man måste ändå hjälpa till att dra ut den ifall kossan har för svaga värkar eller för trånga förlossningsvägar. Väldigt praktiskt, väldigt roligt, väldigt kletigt.

Denna aktivitet ska vi ägna oss åt varje eftermiddag i en vecka framöver. Så, när man står där ute i fält med en dystoki (förlossningsproblem, dvs ungen sitter fast och kommer inte ut) har man 4 alternativ: hjälpa till att dra ut ungen, slakta modern, kejsarsnitta eller såga sönder ungen för att kunna plocka ut den och rädda mamman. Det där med att såga sönder den ska vi få lära oss nästa vecka - och man får bara såga sönder döda ungar, även i verkligheten. Om jag bestämmer mig för att kvacka nästa sommar (jobba på distrikt) kanske jag måste göra detta "på riktigt". 

Ikväll ska vi på födelsedagskalas hos Naja (killarnas bästa kompis) som fyller 3 år. Det blir pannkakstårta! 

Skönt att komma igång igen! Nu minsann blir det till att lära sig om kor, grisar, får, getter, fåglar... Vi har fått en del information om hur vi undviker att bli bitna av arga suggor, ihjälklämda eller sparkade. Nu känns det mycket bättre! (?) Jag ska bli duktig och gå upp samma tid varje morgon, dvs 6:30 så att jag förhoppningsvis hinner få lite gjort redan på morgonen. Detta förutsätter att jag somnar i tid varje kväll, vilket eventuellt kan falla på min benägenhet att bli fast i sena TV-serier. Senare i veckan ska jag få lära mig att dra ut kalvar, föl och andra djurbebisar som trasslat ihop benen eller hamnat på sniskan då de ska födas. Ska bli kul - men jag har hört ryktas att det är jobbigt, kladdigt och äckligt, med stor risk för blåmärken.

För allas information - min mobil har gett sig ut på egna äventyr utan att meddela mig vart. Men sökandet fortsätter.

Samper har nu gått och blivit en snäll pojke (verkar det som - peppar peppar). Snart två veckor sen han fick sprutan och jag tycker mig kunna märka skillnad (önsketänkande?) Dessutom är Elliot mindre trotsig vilket säkert underlättar. 

Nu tillbaka ut i solskenet! 

Igår kändes det som om jag ghade massor att skriva om i bloggen men nu har jag glömt bort vad det var...

I fredags kom min gode vän Anneli (kolla in hennes sidor under länkar) och vi besökte Botaniska trädgården där det vankades jättenäckrosblomning. Någon utslagen näckros fick vi dessvärre inte se eftersom den tog mer än god tid på sig att öppna sig (under de 1,5 timmarna vi satt och glodde på den iddes den endast vika ut ETT kronblad. Fast vi hade skoj ändå. Fick ett ex av Annelis och Nickos nya skiva (de kallar sig Enchanted duo) som jag nu lyssnat igenom i bilen - mycket bra! Speciellt deras version av Phantom of the Opera samt egna skrivna låten Very happy, very love.

Appropå bilen, den rackarn (Jenka som Kerstin kallar henne pga reg nr JNK) spelade mig ett fult spratt när jag kom hem till Uppsala i torsdags. När jag svängde in på parkeringen märkte jag hur det rykte ovanligt mycket i fel ände av bilen (dvs underifrån motorhuven). "Den kommer explodera!"tänkte jag i panik och stängde av bilen så fort som möjligt, hoppade ur och löppnade bakluckan för att rädda mina små älsklingar som satt i bakluckan. Sedan ringde jag pappa och sa "HJÄLP!" Under tiden kom en annan SAAB körandes bakom mig (jag blockerade nämligen infarten till parkeringen). Den visade sig innehålla en ung kille som heroiskt hjälpte mig att skjuta in min bil på rätt parkeringsplats (så att han kunde komma förbi med sin bil!). Vi tittade även under motorhuven och konstaterade att det mycket riktigt rykte från någon sorts slang därinne. (Pappa har sedan dess varit och lagat Jenka så nu är hon som ny (bortsett från skråman på svarta listen längst ner på sidan som jag råkade åsamka henne idag då jag körde emot en stor sten. Hrm...

Nåväl, Elliot var på sitt första agilitypass igår. Vi åkte långt ut på landet och om det inte hade varit för att Henke och jag nästintill panikslaget varit tvugna att stirra efter rätt skyltar så hade vi nog sett att naturen var underbar och att det fanns många fina hus och gårdar att dagdrömma om längs vägen. Elliot träffade många trevliga hundar, däribland en liten blyg chihuahua, en flamsig flatte och en söt blandras (puli/cane corso). Det här med att hoppa, balansera och springa genom tunnlar blev lite svårt med så många nya ansikten och dofter att tänka på. Men jag är ändå stolt över Elliot eftersom vi fick honom att gå genom platta tunneln (fast vi lyfte lite i andra ändan...). A-hindret var superskoj, tills han skulle ner igen vill säga. Söta Elliot stod på toppen med alla fyra benen raka och brett isär med spretande tår och klor. Men med korv löser sig det mesta.

Idag har jag klippt och färgat håret! Weeiii!Det luktar så gott nu och jag skulle kunna spegla mig i timmar, fåfäng som jag är.

Nu håller jag på att sy nya kuddfodral till soffkuddarna. Jag måste passa på att få allt sånt avklarat innan skolan börjar.

Igår sydde jag klart mina supersöta nya köksgardiner (gröna med vita flodhästar - från IKEAs barnavdelning!). Ikväll ska jag hänga upp dom och jag kan knappt bärga mig! Jag hoppas att jag sydde gardinen tillräckligt lång (eller säger man bred?) så att den blir lite veckig och inte helt rak. Det återstår att se. Pappa och jag åkte in till stan idag för att skaffa en stålvajer och lite sånt så att jag kan hänga upp gardinen (eftersom det inte får plats nån gardinstång ovanför mina köksfönster. Efter att ha letat i tre olika affärer var vi klara med den uppgiften och tog oss en välförtjänt fika på konditori Drott. Det gjorde vi när jag var liten också och det ser fortfarande likadant ut därinne - träpanel på väggarna, spetsgardiner, fina mahognybord och stolar med skinnklädsel. Jag nästan drunknar i nostalgi! Tänk att jag alltid tror att allt var bättre förr i tiden, på miss Marples och James Herriots tid.

Eftersom pappa hade investerat i en ny vimpel till flaggstången blev det stor flaggstångsrengöring när vi kom hem. Den skurades ren från alla alger, vaxades och polerades (med bil-medel) så att den blev skinande vit och blank, med lysande guldknopp. "Tänk så glad mamma kommer att bli!" utbrast jag nöjt när jag såg resultatet. "OM hon ens märker det, ja!" svarar pappa, som själv knappt märker när mamma klippt sig och färgat håret. Pappa påminde mig om den dagen (morgonen/natten) då mamma fick flaggstången - på sin 30-årsdag. Jag var inte så gammal då men jag har svaga minnen av att vi blev väckta av gevärsskott tidigt på morgonen. Då hade pappa, farfar och alla farbröderna rest flaggstången så den stod så fint på plats. Pappa hade gjutit flaggstångsfoten en vecka tidigare och gömt den under en massa ogräs på gräsmattan så att mamma inte skulle märka något - vilket hon heller inte gjorde. Jag kommer saknahuset när mamma och pappa flyttar! Henke vi måste skaffa oss ett eget hus på landet inom en snar framtid!

Elliot blir bara gråare och gråare - han ser nästan riktigt klok ut nu. På måndag ska vi börja på agilitykurs! Egentligen hade jag tänkt kastrera honom men den tiden avbokades raskt efter att vi kommit med på kursen. Han kanske får det som en julklapp istället!

Längesen jag skrev nått - ber om ursäkt. Sitter här med stor ångest över att sommaren snart är slut och jag ska börja plugga igen - det kommer kännas konstigt nu när jag börjat vänja mig vid att vara smådjursveterinär. Slut på alla lata dagaroch tillbaka till skolböckerna och den konstanta tentaångesten! Det ska bli skoj med lite kor och grisar men där kan jag INGENTING! Med femman kommer även de två stora problemen med att komma på vad man ska göra för ex-jobb samt hitta sommarjobb till nästa sommar (på distrikt förhoppningsvis). Nu när jag jobbat med smådjur känns det i alla fall som att det lutar mer ditåt i framtiden än mot distriktet - att forska/sitta på kontor lockar inte alls.

Killarnas bästa kompis Naja löper nu vilket fått till följd att jag lever tillsammans med två ligisthundar som stör min nattsömn, rymmer hemifrån och bråkar med varandra. (Elliots hormonspruta börjar gå ur, lagom olägligt).  Så jag ringde till Sampers ägare med gråten i halsen och berättade att jag inte står ut längre - "jag kan inte ha dom i samma rum, nu har jag bokat tid till kastration av Elliot!" varpå Karina lugnt svarar "jamen ska du inte ta Samper på samma gång då då?" 

Men för att inte vara alltför drastisk så kom vi överens om att spruta Samper först för att se om det hjälper, annars sparkar jag ut honom! Hur det nu blir med Elliots kronjuveler återstår att se - jag kan ju fortfarande ändra mig!

Nu jäklar ska det bli ordning på slyngelkillarna!

Var på stan idag och köpte jeans. Egentligen hade jag inte alls råd men jag blev övertalad av Kerstin och Henke lånade mig pengar eftersom det var rea nu...  Jag tror jag är felbyggd för majoriteten av alla jeans som jag provade satt helt åt skogen - antingen för smala runt låren men bra i midjan eller tvärtom. Sen blir jag galen på alla jäkla jeans som sitter åt som korvskinn runt vaderna och vristerna så att jag ser ut som en strut (alldeles för smal nedtill och bred över rumpan) eller kycklingklubba som Kerstin uttryckte sig. Henke är världens snällaste som villigt tog på sig att betala mina kläder tills jag får pengar!!

Nu måste jag bara se till att inte lägga på mig nått mer för då kommer jag INTE komma i mina nya fina byxor som jag knappt kan knäppa knappen på. Fick lära mig av hjälpsamt butiksbiträde idag att de flesta jeans töjer sig och sitter mkt säckigt efter ett tag. Hur kommer det då sig att mina före detta baggy-superlösa-sköna-jeans sitter åt nu?