... ja han skrämmer livet ur mig emellanåt! Idag rymde han från vår uteplats medan jag skakade mattor. Jag ropade på honom men han ville inte komma tillbaka. Grymtandes gick jag in för att ta på mig skorna och hämta tillbaka pojkspolingen. När jag kom ut igen är han spårlöst försvunnen. Ropade på honom flera gånger med mer och mer panik i rösten. Vart kan han ha tagit vägen? Till gödselstacken för att äta hästbajs? Hem till Naja? Någon annanstans? Men icke! När jag gick runt huset så satt han snällt på trappan i solen - lite skakis men dock välbehållen. När han fick syn på mig var hans första tanke att lägga benen på ryggen (för jag såg nog rätt arg ut) men så ångrade han sig. Väl uppe i famnen klamrade han sig fast i mina armar och var väldigt ynklig. Älsklingen! Inte kan man bli arg på honom då!

I höstas var det värre - när alla tikarna på området löpte ungefär samtidigt. Eftersom jag bor så nära skolan kan jag alltid gå hem på lunchen och äta samt rasta hundarna. Denna dag hade killarna kissat på varenda möbel i hela lägenheten (typ) och jag öppnade fönstret för att vädra. Lunchen hastades igenom, golv och möbler rengjordes, hundarna fick gå ut (fast det nog inte hade behövts) och jag rusade tillbaka till skolan. Väl framme träffade jag ett par klasskompisar som undrade ifall min hund var ute och sprang - de hade nämligen blivit omsprungna av honom ner för backen - med mycket målmedvetna steg. Där kan man prata om panik - jag hade glömt att stänga fönstret!!! Jag trodde aldrig att jag skulle få se min lille älskling igen! Han kunde ju bli påkörd, springa vilse, bli stulen, vad som helst! Men jag hoppades ändå att han kanske skulle vända och springa tillbaka hem när han tröttnade på äventyret så jag kastade mig upp på cykeln och trampade som en galning (så mycket att ena stänkskärmen ramlade av - men den lämnades åt sitt öde för stunden). Väl hemma fanns inget spår av Elliot - förutom fönstret som stod på vid gavel. Samper låg i soffan och verkade undra varför han helt plötsligt hade blivit så ensam... det skulle aldrig falla honom in att rymma ut genom ett fönster! Jaha, vad skulle jag göra nu då? Jag kom att tänka på min kära kompis Kerstin som bor på samma område, ca 300 m bort. Jag plockade upp telefonen och ringde... "Elliot försvunnen glömde stänga fönstret sprang ner för backen påkörd, borta vadgöra?" Varvid Kerstin på sitt lugnaste vis svarar: "Lugn han är här!" Stor lättnad! Min lille Elliot hade alltså stenkoll på var hans bästa kompis Naja (rottweiler) bor och hur man hittar dit, samt att hon nu höglöpte. Vilken tur att Kerstin var hemma och hörde hur han desperat hoppade upp på dörrhandtaget och försökte ta sig in - man kan nästan kalla det brottsligt! Han blev inte ett dugg glad över att se mig när jag kom för att hämta honom! I brådskan hade jag glömt kopplet så det var svårare än svårt att försöka transportera hem en klumpig cykel och en slingrande motsträvig italienare.

Det var efter den händelsen vi började fundera på kastration. Men det är ett stort steg så vi har börjat med sk "kemisk kastrering" med hormonspruta vilket fungerar mycket bra. Elliot har blivit mycket lydigare, mer lyhörd och intresserad av att faktiskt gå med MIG på promenaderna. Dessutom mår han inte lika dåligt när tikarna löper längre. Förut satt han och ylade på nätterna! Så i höst blir det förmodligen en definitiv kastrering av älsklingspojken - snipp snapp slut!

PS Muntliga förhöret igår gick bra och jag tror att jag klarade röntgententan också (mitt kodnr saknades i resultatlistan men efter ett telefonsamtal och några mail verkar det som att det nr jag trodde att jag hade hade fått godkänt) - jag ska få klara besked på måndag. Sen är det endast den skriftliga  tentan kvar att oroa sig över - svar om 2 v!